Gästinlägg: Widman om försvarsbeslutet 2015

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar.

Omvärldssituationen är minst sagt tillspetsad. Medan myndighet och försvarspolitiker förbereder sig för ett eventuellt inriktningsbeslut kommer nya rapporter om ubåtar, siktade långt in på Sveriges inre vatten. Och i Ukraina verkar en direkt konfrontation mellan Ryssland och Nato alltmer oundviklig.

På ett sätt kan det då framstå som närmast irrelevant vad ett litet allianslöst land långt uppe i norr tar sig för. De krafter som nu är i rörelse är av en helt annan magnitud.

Under lång tid har det svenska försvaret fått förfalla. Det har inte varit något som aktivt åsyftats, utan konsekvensen av decenniers likgiltighet. Politiken har inte kravställt och försvarsmyndigheterna själva har sökt andra berättiganden för sin existens än den nationella dimensionen.

Att 2015 fatta ett inriktningsbeslut som länkar utvecklingen i rätt riktning blir svårt. Sikten är måttlig. Och varje realistiskt resurstillskott kommer i grunden att framstå som otillräckligt. För Folkpartiet liberalerna handlar det nu om att göra det som är enkelt, snålt och beprövat.

Personalförsörjningen har utvecklats till ett Sisyfos-arbete för Försvarsmakten. Rekryteringen till GMU fungerar nöjaktigt. Men både under GMU:n och den senare befattningsutbildningen ökar avhoppen från soldatyrket. Bedömningen; att man skulle kunna hålla kvar soldaterna i aktiv tjänst under 6-8 år, har kommit ordentligt på skam. Nu, när Insatsorganisation 2014 egentligen skulle ha varit klar, är endast cirka hälften av befattningarna bemannade med frivilligt rekryterad, anställd personal.

Det klena utfallet hindrar dock inte Försvarsmakten att vilja fortsätta på den inslagna vägen. I underlaget för inriktningsbeslutet äskas medel för anställande av ytterligare 900 soldater på heltid. Även om det skulle lyckas att rekrytera och behålla dessa ett par år blir det ett dyrt, men ytterligt begränsat tillskott till vårt försvar.

Det är dags att inse att Sverige behöver samma mix av plikt och frivillig rekrytering som finns i våra närmaste grannländer. I tider av omvärldsförsämring ger det oss möjlighet att snabbt bemanna ett större nationellt försvar till begränsade kostnader. Plikten förankrar försvaret i samhället och gör det möjligt att ta ut mycket dugliga män och kvinnor, som annars kanske inte övervägt militär utbildning.

Rapporterna om främmande undervattensverksamhet på svenska, inre vatten duggar tätt. Om de observationer som gjorts är korrekta (och det saknas skäl att anta något annat) tyder uppträdandet på stor oblyghet, för att inte säga fräckhet. Sverige har inget annat val än att nu återuppbygga den förmåga till avancerad ubåtsjakt som vi förfogade över på 80- och 90-talen. Den enskilt viktigaste brickan i detta är luftburen ubåtsjakt med helikopter.

Våra tidigare, väl beprövade ubåtsjaktshelikoptrar avvecklades innan ersättningen kommit på plats. Den nya helikoptern har blivit en mardröm för det svenska försvaret. Hopplöst försenad, hopplöst dyr och sannolikt alltför komplex för att leverera någon egentlig nytta. På grund av detta projekts tillkortakommande anskaffades förra mandatperioden amerikanska Black Hawk, bland annat för sjuktransporter i Afghanistan. På samma sätt bör Sverige nu anskaffa Sea Hawk för att snabbt återfå förmågan att jaga och bekämpa ubåtar från luften.

Gotland försvaras idag av ca 400 hemvärnssoldater beväpnade med kulsprutor och granatgevär. Detta är inte ett tillräckligt skydd för Sveriges mest strategiska landområde. Tack vare Folkpartiets envishet finns även ett stridsvagnskompani förrådsställt på ön. Och det är med tillfredsställelse vi har kunnat följa personalens övningar med dem på Gotland under hösten.

Men det behövs mer. Möjligheterna att i ett skymningsläge förstärka Gotland får bedömas som osäkra. I tillägg till det som nu finns krävs kontinuerlig närvaro av ytterligare markstridskrafter, också med långräckviddig bekämpningsförmåga. Mellan skål och väg påtalar i stort sett samtliga östersjöländer den underlåtenhetssynd som avsaknaden av försvar på ön innebär.

Vid ett väpnat angrepp ligger vår bästa chans i att möta en fiende tidigt och innan han stigit iland. Detta har i långa tider fått oss att prioritera våra flygstridskrafter. Det är dock inte tillräckligt att ha många stridsflygplan om inte våra flygförare är väl tränade och planen tillräckligt beväpnade. I ett inriktningsbeslut måste särskilda medel avsättas både för flygtid och flygstrid.

Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna är den mest tillgängliga och välbemannade delen av vårt försvar. Här ger också begränsade ekonomiska tillskott stor effekt. Hemvärnet bör tillföras ytterligare eldkraft genom bland annat Robot 70 och granatkastare. Till följd av den övriga insatsorganisationens litenhet kommer hemvärn att vara det enda som finns i stora delar av vårt land.

Sverige har en veteranpolitik för soldater. Dock är den otillräcklig och omfattar heller inte civila tjänstemän som arbetar tillsammans med soldater i internationella insatser eller under motsvarande omständigheter. Den nu sittande regeringen visar emellertid ingen vilja att utveckla den svenska veteranpolitiken trots att man fortsätter att skicka svenska män och kvinnor på riskfyllda internationella uppdrag. Politiken hänger inte ihop.

Försvarspolitik handlar till syvende och sist om pengar. Och denna gång flyger siffrorna i luften som aldrig förr. Min bedömning är att i förhållande till 2014 års nivå måste försvarsanslaget upp med cirka 10 miljarder årligen fram till 2024. Lejonparten bör komma så tidigt som möjligt. Detta kommer naturligtvis inte att ge oss en hållbar nationell säkerhet, men visar ändå på en vilja till självförsvar. Den signalen är viktig, både i förhållande till potentiella motståndare och våra vänner. I kombination med ett medlemskap i Nato under denna mandatperiod försätter det oss i väsentligt bättre läge. Inget mer, inget mindre.

Allan Widman (FP)

Försvarsutskottets ordförande