Löfven drömmer om Olof Palme

Vad vill egentligen socialdemokraterna?

Sverige ska erkänna Palestina men däremot ska Sverige inte gå med i Nato. Det var de två tunga utspel som två- eller ska man säga trepartiregeringen Löfven gjorde i den rödgröna regeringsförklaringen.

Med det första beslutet bröt man enigheten i EU – samtidigt som Mellanöstern imploderar.

Och resultatet so far? Det har lett till några efterföljande deklarationer i EU-länder och till en svensk diplomatisk kris i relationerna med Israel. På marken präglas utvecklingen av en dramatiskt ökad spänningsnivå med risk för att Israel blir indraget i krig. Att i sådana fall lägga till de redan pågående i det brinnande Mellanöstern.

Det finns goda skäl för ett erkännande men tajmingen var helt sanslös.

Med det andra beslutet lade Löfven om den svenska säkerhetspolitiken – samtidigt som det är krig i Europa.

Tajmingen var sanslös och inte bara den. Det finns inte några skäl för den endast av Putin påkallade kursomläggningen, ja förutom att partivänstern (och förstås MP och V) ville ha den. Men i rikets intresse ligger det definitivt inte att stänga dörren med en smäll.

Allianspartierna driver nu på för att det ändå ska bli en utredning om för- och nackdelar med ett Nato-medlemskap. Till en sådan kan man förhålla sig på olika sätt. Wallström hävdar att en utredning om ett medlemskap i Nato skapar ”osäkerhet och polarisering”.

Problemets kärna är en annan. Peter Hultqvist har tidigare (som ordförande i försvarsutskottet) avfärdat tanken med hänvisning till att helt oberoende av slutsatserna kommer socialdemokraterna att säga nej till medlemskap. Tydligare än så kan inte sägas att partiets säkerhet går före rikets.

Det är inte utan jag kastar längtansfylld blick över till Finland. I sitt nyårstal gav president Niinistö ett annat budskap till Kreml (och eftersläntrarna på hemmaplan): Vill vi, så går vi med i Nato. Det bestämmer vi själva.

I regeringen Löfven har amatörernas julafton gått hand i hand med vad som brukar kallas inrikesutrikespolitik. Man gjorde en rivstart både för att visa handlingskraft och tillfredsställa en förväntansfull och kravstor partivänster (och förstås MP och V). Politiken säger något om vad socialdemokraterna vill: Tillbaka till framtiden med Palme-Sverige som drömd rollmodell.

Som ett eko från Palmes tid motiverar Löfven erkännandet av Palestina med att ”Sverige går före” (SvD 30/1). Då handlade det om att bryta mark för PLO, Kuba och DDR. Nu vill man vara dörröppnare i EU för Abbas & Hamas-staten – Sverige kom ett hundratal stater för sent för att verkligen gå före. Löfven rapporterade också att han talat med Abbas om vikten av en tvåstatslösning och att den palestinske presidenten var ”helt införstådd med det”.

Ja, kan man tillägga, sedan många år tillbaka.

Margot Wallström har för sin del uttalat att  när Abbas kommer på Sverigebesök ”kommer vi att ställa krav på palestinierna. Det grundläggande är att avstå från våldshandlingar” (SvD 29/1). Det är väl i sådana fall det närmaste man kommer en inbjudan till dialog med Hamas.

Löfven har också förklarat Sverige villigt att göra en insats om fredsförhandlingar kommer igen. Men man ska inte tränga sig på utan bara om parterna vill. Wallström talar om den palestinska sidan i termer av att ”vi har deras öra”, men säger intet om att den israeliska regeringen knappast längre finner det mödan värt att lyssna på Sverige.

Några dagar före budgetomröstningen i december följde DN-journalisten Karin Eriksson med på Stefan Löfvens resa till de österrikiska socialdemokraternas partikongress. Samtalet med Löfven ger en inblick i hur bilden av Sverige i världen ser ut inom den svenska socialdemokratin (DN 7/12).

På flyget ned till Wien talar Eriksson och Löfven inledningsvis om det besvärliga inrikespolitiska läget, men:

”Nu vill han tänka på något annat: Berömda europeiska socialdemokrater som Bruno Kreisky, Olof Palme, Willy Brandt, Felipe González.

– Tänk när man som ung SSU:are följde allt som hände på Socialistinternationalen. Och allt de sa fick betydelse. Vad kul det var, säger han.

Regeringsplanet färdas snabbt söderut, och Stefan Löfven tillåter sig att resa bakåt i historien till Palmes dagar.

– Det var ju en spännande tid när socialdemokratin hade självförtroende. Det fanns en kraft och förändringsvilja och optimism. Palme tog Sverige ut i världen, och världen in i Sverige.”

Självbilden illustreras när Löfven slår fast Sverige efter regeringsskiftet ”är med i internationella sammanhang igen. Jag tror att fler skulle behöva höra om det därhemma. Vi ska inte tro att vi inte betyder något bara för att Sverige är ett litet land.”

Alliansfriheten sitter som en smäck i den självbilden. Som när Wallström i riksdagen deklarerade att ”Sveriges alliansfrihet i kombination med ett utvecklat samarbete med bland andra Nato sedan 1994 har tjänat Sverige väl” (SvD 22/1).

Men det är vilseledning.

Två statliga utredningar har borrat i Sveriges hemliga försvarssamarbete med Nato-länder under kalla kriget i det som träffande nog formuleras i Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (2013). Och ja, den alliansen tjänade oss väl.

Samtidigt var Palmes neutralism anti-USA och anti-Nato – inte minst när kalla kriget var som hetast i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet. Som ambassadör Örjan Berner konstaterade i boken Sovjet och Norden (1985):

”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga

områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,

(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna

som under 80-talet.”

Inte så mycket att längta tillbaka till, kan man tycka.

Numera är samarbetet med Nato öppet och vårt beroende ännu större. Säkerheten skulle vinna på att vi lämnar allianslösheten bakom oss. Det är där den hör hemma. Sverige hör hemma i Nato.

CLAES ARVIDSSON

>>> 

Till sist

Kungliga krigsvetenskapsakademien anordnar Vintersymposium om kallare säkerhetspolitiskt klimat i Arktis den 19 februari.