Allt är som vanligt

Jag tog en ”café noir” på ett pattisserie nära mig med en halv-ung man. – Check!

Man skulle kunna titulera mig arbetslös. – Check!

Alltså frilans. – Check!

Jag insåg att i väntan på ett normalt jobb får jag börja skriva på min andra bok. Ämnet är givet. Och det är inte i första person singular – alltså jag-form. Den ska handla om en relation, för den förra boken handlar inte alls om relationer, utan om outsiderskap, autism och avskurenhet + äckel.

Denna ska handla om det sjuka som kan ske i en relation. Så istället för arbetslös titulerar jag mig författare. Varför inte? Markus Birro gör det. Dessutom har jag ett statusförlag i ryggen.

Min sorgligaste tanke är den om patriarkatet, innan var min sorgligaste tanke den om att det existerar rasism, men min ännu sorgligare tanke är den om att patriarkatet aldrig kommer försvinna, för det är ett sådant vinnande koncept. Varför sluta ett vinnande koncept? Hur som helst. Min nästa bok ska vara en piss i Mississippi i att mota patriarkatet i dörrn. Ordet patriarkat ska givetvis inte stå med en enda gång. Det är så osexigt. Det ska bara vara dialog och scen. Man och kvinna och skräck.