Urtvättat rött grönt blått och minnen av tydliga könsroller och mat

Hej! Jag är kvar i Sverige. Ni vet, på grund av att min bok är klar och vi ska ta pressfoto. Det är nåt fantastiskt med det. Det är Martina Hoogland Ivanow.
Just nu är mitt liv lite som Lost in translation, minus omotiverad asiat-rasism och med mindre pengar. Men jag är lost in Sweden. Befinner mig i skrivande stund på Malmö Stadsbibliotek och liksom Scarlett Johansen stod jag precis och stirrade med tom blick genom stora panoramafönster i bara trosor och var melankolisk och väntade på nån slags förlorad pojkvän i övre 20-års åldern. Kollade ut på den töntiga ankdammen, blev istället kär i en äldre man i lobbyn. NEJ. Sista stämmer inte. Men ni vet, Frankrike och Paris framstår mer och mer som en dröm, som kanske tillhör någon annan. Bilden i huvet bleknar som på ett gammalt vykort, Eiffeltornet på 50-talet i technicolor. Den grejen. Snörena som knöt mig till Paris klipps av ett efter ett, ett för varje dag kanske. Som ett kärleksförhållande som tagit slut, bara tiden kan täppa igen och läka öppna sår, tills man blir dum, stum, hel, glömsk och ensam. Tiden gör det. Det jag har kvar som en tunn liten silvertråd mellan mig och stan är ett café á longé-drickande. Men i Svea finns inte á longé, här heter det kaffet Americano. Och att jag har tillfälligt flyttat in i en niorummare med art nouveau fönster och stuckatur. Vad gör man inte liksom? För att minnas? Paris är numera bara som hägring av människor med brunt hår, extrema könsroller och små glas med rödvin i. Bilden fejdar ut.

Åh läsare, jag önskar så jag kunde guida er i kärlekens stad, ge er nåt tips på var man kan äta riktigt utsökt mat. Men hej, det kan jag ju. Gå till Mélac! Min bästa Vinbar. Det hänger ostar stora som kor från taket, man gapskrattar åt Beaujolais Nouveau och han som har det har världens mest spänstiga mustascher OCH är sexist. Han har döpt vissa av vinerna efter sina ex.fruars epitet. Insert egen fantasi.