Jag går här på en gata uti Stockholm

Vägen till Kungliga Biblioteket från Östermalmsgatan är så gammaldags vacker. Eller kanske är det bara snön som gör’et. Mitt bokförlag har fest ikväll i en funky källare med ett piano. Eftersom jag vill hålla det professionellt här på bloggen, säger jag bara kryptiskt: Ni som känner till den, kom! Jag övar redan stämsång till ”Oh Shanghai…”.

Stockholm känns fint och nordiskt och vackert. Men för långt bort. Det är ju inte för långt bort från sig själv. Dess centrum är ju dess centrum. Eller så kanske det är för långt bort från sig själv. Någonting är det, en drömsk stämning, en föreställning om nåt annat. Drömmen om Amerika, fast uppdaterad då. Efter Hjalmar Söderbergs Stockholm känner jag mig främmande inför det. Men jag önskar mig nutid och planerar ta ut den ikväll.