Meta-Paris

Det bästa. Eller vet inte, men bland det bästa med Paris är att så många som bor här älskar det så mycket. Det är som ett kärleksförhållande där man inte skäms för sin partner. Inga himlande ögon eller backande baklänges ut ur rummet här inte. (Okej, sen har vi en helt sjuk stämning i förorterna, arabhatet osv, men det kan ni läsa om i nästa nummer av Bang, där jag skriver om det).
Men hela idén med ”An American i Paris” finns tydligen i alla länder. Min vän Madoka från Japan berättade om hur det var när hon var tonåring i Tokyo på 90-talet. Hon gick omkring och deppade i svarta polotröjor, gillade Nya Vågen, importerade Gauloise, drack kaffe, fast hon var helt tillvand till te, hade basker osv. Nu bor hon äntligen här, droppat posen, dricker mest te, lagar fantastisk japansk mat och skriver en avhandling på Sorbonne i fransk litteratur om bilden av landskapet hos Rimbaud. Hennes romantiserande tog henne hit. Det är så väldigt rart. Hemingway-gulligt. Eller som Ice-cube skulle säga: Ain’t nothing to it – romanticism made her do it.