Civilisationen

1) Penicillinet hjälpte. Det känns modernt. Jag ber om ursäkt för frånvaron som sagt. Som parentes till det har det under den lilla tiden gått upp för mig, villkoren som bloggare är om möjligt ännu sämre än som frilansjournalist. Firar bloggaren jul? Är bloggaren sjuk? Skitsamma! Om så är fallet – skriv om’t! Nej ni, stackars läsare, ni får ge mig lite frist, även jag har familj med ett mycel av neuroser som måste få sitt fria spelrum under högtiderna för att kunna frodas.
2)
Andra tecken på civilisationen uppstår i avsaknaden av den gör sig. I Paris just nu pågår otaliga demonstrationer den 3 januari demonstrerade 25 000 mot Gazabombningarna. Nedanför min franska balkong i Malmö demonstrerade 3000 personer, så trasiga i uppsynen att de knappast såg ut som en helhet. Jag ligger hemma och läser Niklas Ekdahls ledare och skäms.
långt nedanför min franska balkong

En svensk fredsarbetare, berättade för mig hur hon kände nu, efter att ha tillbringat en längre tid på ockuperad mark, hängt vid checkpoints, gömt sig, hjälpt totalt utblottade människor, att den starkaste känslan nu var just skam. Hon skäms över det som händer och över den svenska mediarapporteringen. Hon beskrev det som samma känsla som att minnas att på fyllan ha sagt för mycket till någon, svulstiga ord om ”jag älskar dig” som man inte menar, till fel personer eller bra pratat bredvid mun, snackat skit om fel personer, och när man sen i nykter tillstånd får se alla de på stan märker man hur det man skapat bara är lögnaktiga ruiner.
En annan person med erfarenheter från Asylgruppen i Malmö, beskrev det som att all svensk media vill ligga med Israel av någon outgrundlig anledning. Men menade på att vad som än står, så länge det försvarar vad Israel gör kan det bara skjuta bredvid mål. Någonstans blir det ointressant. Det slutar handla om analys när barn mördas. Då har man mest faktum, 560 har dödats, däribland barn och civila, när jag skriver detta och det måste sluta.
I denna tid av penicillinet som läker och packar ihop min arma lekamen till en hel kropp igen, märks det extra starkt när civilisationsbrotten uppstår. Att detta sker är sjävla anti-tesen på modernitet. Jag skäms också. Det är som svarta hål, brottstycken i tillvaron och det är svårt att tänka på Nöjesguidensfester eller nåt annat skit. Jag återvänder snart till Paris och kommer berätta mer om stämningen i det arabhatade lilla hålet fortlöper där. Det senaste är att det uppstått starka spänningar mellan Paris jude- och arabinnevånare. Så tråkigt och förutsägbart att det behöver bli så.