Efterlyses: Diskussion / Tennismetaforen

Hej, eftersom läsaren alltid har rätt, ska de självklart få motiv till varför jag valt nedastående filmer som ”årets”. Först ut är texten ”Tennismetaforen”, skriven i samband med premiären av filmen Margot at the Wedding, vårvinter 2008.

1)Tidigt 90-tal. Jag såg Woody Allens Annie Hall. De gjorde Noa Baumbach också. Vi såg båda den fantastiska scenen när Annie och Alvy träffas första gången, de spelar tennis och blir oense. Det är beauitful.

2). Noa gör en film The Squid and The Whale(2006) som korresponderar med sin uppväxt, ett New York, ett 80-tal. Laura Linney spelar modern (hans? samma generation som Diane Keaton) och fadern spelar tennis. Uppgörelse. Skilsmässa.

3) Lauray Linney är med i Tamara Jenkins The Savages (2007) hon spelar tennis i en dysfunktionell familj den här gången med sin bror John (Philip Seymor Hoffman). De avhandlar ett ämne, ett splittring i familjen sätter in.

4) Igår såg jag Noa Baumbachs nya Margot at the wedding. Ingen tennis, men väl ett Connecticut-house, Intellektuell-fetischism. Fast på ett o-ytligt sätt.

Ett underifrån perspektiv, barnet i den mest blomstrande av ekonomiska tidsåldrar, fast 20 år senare såklart. Och inte som Sigge Eklund och de andra, Squid and the Whale inräknat OCH Wes Anderson, som avhandlar en sons problematiska relation till sin fader.

Nej, det är mamman som är född på 40-talet som det mediteras över. Hon som utbildade sig, blir övre-medelklass, steg ur hemmet, fick sexualitet, födde barn, gick i terapi, var otrogen, blev subjekt.

Det är väldigt brutalt. Men inte kvinnohatande för det. Nevroserna projiceras och sprider sig över ytorna, relationerna, barnen, sexet, intellktuella yrket, bilkörandet, maten.

Jag blir så glad att Nicole Kidman inte spelar tennis. Visserligen är hon i stort sett samma version av Laura Linneys karaktärer i både The Savages och Squid, men inte samma intellektuell-porr. Det finns en ärlig undersökning, en vilja att förstå varför våra 40-talist mammor är så fucked up och hur, och vi med därmed.

Jag tycker inte det är en porrfilm i något hänseende. Tvärtom från till exempel svenska tidskrifter och kultursidor saknar filmen den populism och ängslighet som man kan få genom intellektuella referenser. Den är djup och psykologisk, för bra konst är djup och psykologisk, bra film i alla fall.

Att Margot inte spelar tennis blir en slags frigörelse från ytligheten o ev. intellektuell kitsch. Älskar’t! Den var fantastisk.

Hur mammorna blev subjekt och sen fucked-up