”Jag vet inte”

Ovan utdrag ur Johan Jönssons debutdiktsamling Efter arbetsschema.
Jag måste instämma i hyllningskören. Den är bra. Befriande text ibland. Jo, ibland finns blinda fläckar, han tappar och fångar upp. Det är inte som Lars Norén. Fast grejen är att det faktiskt är lite som LarsNoréns, sjukhusmiljön, fucked-up Sverige, metallen, sviterna av socialdemokratin, utanförskapet, sjukdomen, äcklet, empatilösheten och empatin. Liite för lite humor för min smak. Jag tycker om det. Men jag vet inte om jag blir berörd, snarare att jag förstår att det är bra. Ni fattar: ”Det här är bra”.

Kalla mig Lars Norén-paranoid, men en annan sak som har jagat mig på sista, är frågan om varför vissa folk gillas av kulturetablissemanget och andra inte. Om det är beroende av att nya begåvningar, Johan Jönsson i detta fall, som nu blivit så uppburen, av journalisternas, som bär upp honom, egen narcissism? Att gillandet är självreflexivt? Attraktionskraften i att ha ”upptäckt” någon. Ni vet, när subjekt och objektet är på fel plats i satsen. JAG upptäckte honom. Eller kanske: VI upptäckte honom. Allt ljus på vem? Ingen har ju upptäckt Norén , han fanns ju redan där. Högt uppe i hierarkin och väl ansedd. Etablerad kredd. Det sitter långt inne att nominera en sådan till Nordiska Rådets pris? Åh, säg att det inte är så! Så cyniskt och mörkt och kulturskrymmande.

Men svara mig då, varför tog inte Sverige bättre hand om Ingmar Bergman?
Varför trivs inte Le Clézio i Frankrike?
Varför får inte Woody Allen längre något ekonomiskt stöd i USA, utan förpassas till att filma i ENGLAND?

Fotnot: Jönsson är bara ett exempel, han förtjänar allt gott.