Anteckningar från ett hmm…typ källarhål / Årets svenska bok

Har ni läst 2008 års svenska bok Lars Noréns En dramatikers dagbok?

Jag gör det på natten när jag inte kan sova. Vill läsa Le Clézio på svenska, men ingen har skickat den än… Det är viktigt att inte tappa språket. Skämt åsido. Jag läser den och det är betryggande för den tar liksom inte slut, nu kanske jag läst 400 sidor och det är intressant för det påminner om en vänskap mer än vad bekantskap med böcker brukar göra. Här har vi alla stadierna, inte bara första imponerande förälskelsestadiet. Först blev jag såklart charmerad, övertygad om en stor genialitet, sen, jag vet inte. Jag börjar se brister. Lars (får väl ändå vara Lars med Lars nu efter jag tålmodigt lyssnat på ALLT om hans tandläkarbesök och minsta känsloimpuls) karaktär fördjupas, får ett spektrum, är riktigt mörk och dassigt grå på sina ställen. Jag känner igen mig och känner igen briljanta 40-talistmän i min närhet, att vara nästan religiöst övertygad om att livet har ett större mål, fast målet inte har med någon Gud att göra what so ever utan tvärtom, bara ens plats på jorden och allt är tillåtet för att nå detta diffusa grandiosa mål, briljera sin väg fram. En sådan sann existentialist. Varenda val är avgörande och viktigt, och man gör dem utifrån sig själv, sig själv, sig själv och söker sanningen. Det är brutalt. Fult och oattraktivt. Det motiverar helt sjuka saker. Så himla lite KD-syn på livet. Inget är heligt. Inte kärleken. Inte familjen. Varenda tanke är ett nytt val och man ifrågasätter allt tills det är uppdelat i tusen sprickor och spillror. Det gör mig ledsen. Men å andra sidan tillkommer en annan dimension till boken. Det finns ett högre spel än det i boken individualistiska söndrande. Ett hånleende drama ligger nedsänkt som ett ironiskt metaplan över berättelsen, över Sverige 2008, Dramaten och Riksteatern, DN Kultur: Han får betala. Och han betalar till oss. Genom konsten. Det hela känns gammaldags, nästan rituellt, ödesmättat, som hämtat från den grekiska mytologin, han offrar och offrar. Människor far illa. Men han efterlämnar gåvor, sitt offer, sin förlåtelse.

Ah, det här var inte ALLS vad jag skulle skriva. Jag ville berätta om min betraktelse som gör att jag ler lite hela tiden när jag läser norren. Ok here goes. Hans efterlämningar från ett 2000-tal! De är så roliga! Och det är så där lite pinsamma, som allt är när det precis var har varit hett och modernt. Jag får samma upplevelse av att se Sex and the City-repriser. Ni vet, boot-cut, doftljus, tunna axelband och spetsiga skor och afro på blonda tjejer.

I Larsas fall handlar det HELT om den blinda fläcken”japanskt”. Hihi. Det var ju så stort kring millennieskiftet. Han droppar Issey Myiake, Yamamoto och Sushi Zen som om det inte fanns någon morgondag. Sista jag läste innan jag slog ihop boken, någon gång på småtimmarna, var den enormt smärtsamma skilsmässans, från C, praktiska uttryck. Hur tomt det är i lägenheten efter henne och hur han ska lösa det.

”Jag ska inreda C:s rum till ett japanskt rum”. Hi hi. ”Coolt”.