Comme il faut?

Apropå föregående inlägg verkar den här boken intressant, De hungriga Åren av William Leith. Vet att det inte är kutym att länka, eller äns nämna konkurrerande tidningar vid namn. Men jag är ledsen jag råkade läsa en bra recension på just den onämnbara tidningens sajt.
Hur som helst. ”De hungriga åren”. Den handlar om GI.

Boken alltså, ja recensionen med. Bra recension.

Det är intressant för det är en journalist som har fettat igen, och det är sådan skräckbild för mig, att liksom sakta men säkert bara vara en väldigt negativ hjärna helt i okontakt med sina lemmar, cerebral och okroppslig, titta ner på sig själv, känna främmandeskap. SKRÄCK! Han blev riktigt tjock och självhatande och hans väg ut ur den gula maten var Atkins.
Jag skulle vilja läsa boken, inte så mycket som en Halleluja-berättelse att han blev smal, det är väl inte så intressant. Men för att jag objektifierar engelsmän (och tenderar att äcklas av journalister, inte av Hannah Arendt då, men ni förstår). Jag har tillbringat oproportionerligt med tid att tänka på brittiska tänder och jag undrar hur den sociologiska och psykologiska bakgrunden till varför de konsumerar så mycket chips ser ut. Och öl. Eller öl är lättare att fatta. Men allt detta gula, alla dessa myter om att fritera en Snickers på Irland, att äta pommes frites och remouladsås, chips’n’cheese, dvs pommes med smält ost, och gulvitt bröd och senap. Och ha gula tänder och dricka Yellow Label.

Japp denna ovetenskapliga förvirring har skapat en törst, så till våren är en av kurserna jag ska läsa på Sorbonne ”Mat, hälsa och samhällsklass i GB”.

Återkommer då.