I kylan: Vintage

Hej,

Det börjar även bli kallt i Paris. Jag sitter just nu och tittar ut över parken som börjar dräneras på färg, mest gulbrunt kvar.

Att ha hemmakväll i Paris är att frysa ihjäl en smula. Dvd-döden har det kallats när kärlekspar slutar träffa andra och slutar gå ut för att vara hemma och se på Beck. Nå, det tycker jag är ont. Det finns ett självändamål med film. Så förnedrande allt det här pratet om att vara ”svennig”. Både för den som yttrar och den som får domen. Det är mitt värsta ord.

Hur som helst. Jag såg Pixars gamla Ratatouille igår. Första gången. Den var alltså charmerande. Och när man är frusen och fattig i Paris och glömt bort motiven för att vara det, är det en bra pepp. Så vackra bilder. Eiffeltornet som glimmar i natten. Att vandra längs Seine. Att äta gott bröd. Lite ost, lite vin. Mycket feel good. Kan störa mig på en sak bara, plattityderna om att en kritiker egentligen bara är en komplexdriven person med dålig barndom, törstande efter sammanhang och kärlek, förnedrande för samtliga inblandade, sliskigare klyscha får man leta efter, det är som långköraren ”det är så stressigt i tunnelbanan” men råttan var bra….trovärdig!