L’halloween

Lee Krasner, Stella Pollock och Jackson.

När det är vernissageöppningar ringlar sig köerna kilometervis. Människor i alla åldrar. Många 22- och 32-åringar. Det känns fint. En fin befolkning. Jag har länge tänkt på det där att det nästan inte finns någon populärkultur i Frankrike. Det är ju delvis statens fel som förbjudit engelska i radio, bara någon viss procent är tillåten. Engelska är ju poppens språk. England är Beatles’ och poppens vagga. Amerika är ju pulpens, Cultural Studies och feminismens land. Allt modernt alltså (en föreläsare i min konstvetenskap skrockade när hon berättade om hur det är på amerikanska Ivy-universitet: ”De tycker Jackson Pollocks fru, Lee Krasner, var LIKA inflytelserik som Pollock. AH HA HA HA HA, om det vore en amerikan eller feminist i rummet nu, skulle de bua. Men det här är Frankrike. AH HA HA HA HA”). Och även om det finns postmodernism i Frankrike är den inte poppig, den går oavkortat in i akademin, Le Monde och Louvren. Ungefär. Här sjungs all rap fram på franska värdig Verlaine och chansoner är fortfarande lika populära. Carla Brunis låtar om hur hennes älskare är som ett bra årgångsvin uppskattas av tjugoåringar. Och de flesta ungdomar jag lärt känna spelar tvärflöjt och fiol utan ironi.
Klyftan är översmetad på ett annat sätt. Dels det att unga kvinnor klär sig lika feminint som unga kvinnor på fyrtiotalet, alla ser ungefär likadan ut här, klyschigt chica men med mer eller mindre utslätad hy och grabbarna med. De har kavaj och slarvig skjorta och mina professorer lia så. Resten smetas ut med en kunskap om Brahms och Bauhaus, och att man inte super så hårt. Jag vet att det finns en liten popscen. Men den är nästan parodisk i sin utbrytaranda. ”Moderna” ljud. ”Electro”. Det nyaste som har hänt Paris är nog skägget. Man ser det på hipsters och Sebastian Tellier har ju det. En och annan fotograf har det. Det är det enda som inte är exakt sig likt. Fransmännens syn på grunge verkar annars vara att det är okej så länge det är rent. Men liksom Serge Ginsbourg hade inte skägg, inte Truffaut heller, inte Camus och inte Fluokids.
Med lite god vilja skulle man kunna säga att Charlotte Ginsbourg är popkultur, men ärligt talat det är hon inte. Det finns en kedja mellan Francoise Hardy, Carla Bruni och Charlotte. De sjunger visor man ska dricka ett gott bordeaux till. Jag undrar har det någonsin funnits funk i Paris?

/ Carrie

Just det. Jag vet inte hur det är i Sverige. Men alla är helt USA-tokiga här, varenda föreläsning jag har varit på pratas det om valet i USA. [Böräck Obamaaaa] uttalas hans namn. I min amerikanska nyhetsjournalistik-klass finns det ingen hejd, vi pratar bara procentenheter timme ut och timme in. Jag önskar att Martin Gelin skulle få uppleva det, han skulle må då. Och nu ska alla fira Lalloween.