Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Paris
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Visst hade jag länge anat att hela kapitalismens
grundval utgår från ovanstående Groucho Marx-skämt. I alla fall bygger ju modevärlden
på idén att man inte är tillräckligt snygg, och har utvecklat ett
blomstrande förhållande med anorektiker till exempel. Eller? Louis Vuitton? Går
inte hela deras koncept ut på att man inte ska ha råd, inte ha tillgång
egentligen, först då blir det exklusivt? Märket tillhör egentligen aldrig
konsumenten utan någon annan, vackrare, bättre, rikare, men man kan få smaka på
det, köpa en liten plånbok, nära drömmen liksom och aldrig nå fram, som ett
evigt förspel med modevärlden.
Ok. Nog med sanningar. Personligen hatar jag dem, sanningar i.e. Och
jag avser att respektera SvD:s läsare lite mer än att förklä slentrianåsikter i
hemmagjorda marknadsekenomiska analyser. Det är inte alls därför jag är här.
Anledningen till att jag över huvudtaget tänker på
klubbar som inte vill ha en som medlem är att jag var på en
fantastisk sådan igår. Visst hade jag länge anat att hela konsumismen gick ut på
devisen, men att det kunde utföras så mysigt och hemtrevligt anade jag föga!
Det finns en restaurang, som är låst. Man kommer helt
enkelt inte in, för dörren är igenbommad. Där börjar lockelsen. Man måste känna
till att det är en restaurang, tro på den hörsägen som säger att den gallerbeklädda
väggen är en dörr. När man vet det ringer man på. Ingen kommer komma. Man får
ringa fem gånger på en dörrklocka som ser ut
som en porttelefon. Då kommer en man och ler.
Och nu, kära läsare, ger jag allt jag har till er, jag
säljer ut det, rear bort det, som hon i Breaking the Waves för att ni ska bli
glada. Ni ska få adressen.
Och får man bara telefonnumret sedan och bokar bara
bord, så kan man stiga in i en liten trästuga, med en brinnande brasa och
en egen slaktare och om man är vegetarian får man as-god ost. Och vin. Och
dessert. Fransk!
Här: 38 Rue Sambre et Meuse. Métro Belleville