Strindberg was here

Ja, men det vet alla SvD:s läsare redan. För övrigt älskade jag SVT:s Strindbergserie härom julen. Folk klagade på Jonas Karlssons mustasch och Skrotnisse-scenografin, men jag vet inte, jag blev insugen i det där. Strindberg påminner mig om någon….vet inte vem. Hur han blev hatad av borgerligheten för att förstöra svenska språket när han egentligen förnyade det och hur redaktörerna inte vågade tro på hans förmåga. Det är romantiskt!!! Exakt min smak på romantik. Många tycker Strindberg var kvinnoförnedrande, men det är en helt annat kommentarstråd, som om jag får betalt är högst villig att diskutera. (Jag anser att han INTE var det. Eller det är en diskussion, dumt att vara kategorisk…). Men Strindberg var inte den enda konstnärliga svennen att bli tokig i Paris. Det finns så många att de har tvungna att inrätta en institution. Den heter Centre Culturel Suédois.

Nåja, det jag skulle komma till var att min vistelse här ter sig ha teman som varar veckovis, förra veckan konst och träd, veckan innan film, den här veckan har gått i den konstnärliga svennens tecken och scenen har varit Marais. I måndags kollade jag på Jonas Hassen Khemris pjäs där på Centret Culturel Suédoise. Den fyllda pitan efteråt var fylligare om man säger så. Och jag tror jag får säga så för han sa det mig, i lite andra ordalag, pjäsen var långt ifrån texten.

Ikväll ska jag dit igen. GöteborgarenEl Perro del Mar spelar. Det är halv åtta. Jag rekommenderar alla som råkar vara Paris och råkar läsa det här just nu att gå. Hon är fin och det är ett trevligt ställe.