Caroline Ringskog Ferrada-Noli i Paris

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Caroline Ringskog Ferrada-Noli

Förra gången jag såg en film om den franska skolan blev jag djupt rörd. Être et Avoir (Att vara och att ha), dokumentären av Nicholas Philibert från 2002 om en lärarvikaries trevande undervisning i fransk byskola.

Samma med Guldpalmsvinnaren Entre les murs. Vet
inte om det är en slump, men det är något med att ta fokus på den
annars dolda maktrelation som existerar dagligen mellan lärare och elev
som, om det görs bra, kan vara hisnande. Träffar en smärtpunkt, som
i Entre les murs exponeras i obarmhärtigt lysrörsljus. Långt
borta från den romantiska bilden av vad ett vardagsliv i Paris
är…inte en gubbkeps så långt ögat når.

Entre… utspelar sig på ett högstadium för les banlieus (förortsungar).
Dramatiken ligger i godtycket. Hur drabbande slumpen kan vara, ett ord
leder till ett annat som leder till ett bråk som leder till misshandel
i hemmet, ungefär, som i förlängningen blir en kommantar till dagens franska rasism. Hur
mjuk och fin den ter sig i lärarrummet, uttrycks och fortplantas i
klassrummet. Osagd och osynlig men full av bieffekter. (Varför kan jag
räkna antalet svarta på mitt universitet på ena handens fingrar, osv, ok två händer, men ändå).

De härjade ansiktena på bioduken, fick mig att tänka på Amelie från Montmartre. På ett sätt är den filmen del av den här finmaskiga rasismen som ligger som ett osynligt nät över Frallan.

Jag förstår att Cannesjuryns hjärta slog volter, för jag vet inte, men Entre les murs är
väl den första filmen på väldigt länge som dels är realistisk nutida
och dels som står i direkt kontakt med Nya Vågen-regissörerna, ja
framförallt Truffauts De 400 slagen som
också skildrar uppväxtens grymhet, möten med auktoriteter, helt
osentimentalt. Bara reaktioner och psykologi för hela (grind)slanten.

Hur
som helst, var var jag? Jo, jag satt i biosalongen och när dessa jävla
realistiska porträtt spikades in i min mjuka fettiga, hjärnvävnad, kom
jag att tänka på Amelie från Montmartre. Den filmen förvillade
liksom blicken på mig. Lilla
läppstiftet, lilla frisyren, lilla crème brûlén, mysiga följsamma
fördomar som det är härligt att vandra omkring i, man kan till och med
vilja flytta till ”Paris”. Men det är bara luft. T.ex! den kvinnoroll
som visas i Amelie. Lika litet som
att Obama är muslim existerar den, en sanning som stämmer från håll.
Filmen är så sjuk, man börjar tvivla på om franska kvinnor har mens –
typ.Om det verkligen finns anorexia eller om man bara är naturligt franskt
smal. I Entre... där i lärarrummet, och jag menar nu inte att
vara för onyanserat bipolär här, fanns hela människor. Och jag vet
inte vad som var värst eller starkast – lärarnas futtiga, eller okej
liv, eller elevernas terrorbalans och ostimulerade strävan.

Så långt från att blåsa bort skummet med pussmun från café-crèmen, om ni förstår vad jag menar.

Och tills det att den seglar upp på svenska biografer kan ni värma upp lite med några andra filmer på ämnet:

Ingmar Bergmans HETS, regi av Alf Sjöberg, men efter manus av I.B om härlig pennalism.

Vikarien,
som den heter på svenska, vann guldlejonet i Vendig 1999, en av mina
absoluta favoritfilmer. Till skillnad från i samtliga övriga nämnda
filmer är karaktärskådisen här kvinna, kan vara en kul twist i
uppväxtskildrings-djungeln.

Och till er andra som inte uppskattar god konst för den per definition
är svårkategoriserad och oregelbunden, rekommenderar jag Svea rikes
lagbok. Bästa av två världar: dels innehåller den BARA regler och
dels är den skriven på perfekt svenska. Själva definitionen av god text, (enligt vissa).

Fler bloggar