Benjamin Katzeff Silberstein
Under helgen har den iranska statstelevisionen rapporterat att Irans och Nordkoreas regeringar ingått ett avtal om samarbete kring teknik och vetenskap. Detta i samband med att Nordkoreas formella statsöverhuvud, Kim Yong-nam, besökt Teheran för toppmötet med Alliansfria staters förbund. (Kim Yong-nams toppmötestal kan läsas här).
Med tanke på hur de båda ländernas tidigare historia av samarbeten sett ut finns det goda skäl att misstänka att avtalet inte bara rör den civila sfären. Istället kan avtalet innebära att landets redan existerande militärteknologiska samarbete stärks och utökas. Inte minst retoriken i ayatollah Ali Khameneis uttalande stärker farhågorna: avtalet motiverades bland annat med att de två länderna har ”gemensamma fiender”.
Nordkorea exporterade den inhemskt tillverkade missilen Hwasong-5 till Iran redan under 1980-talet, i samband med kriget mellan Iran och Irak. Iran har fortsatt att vara en av de viktigaste kunderna för Nordkoreas missilexport och har bland annat importerat Nordkoreas hittills kanske mest framgångsrika exportprodukt – olika typer av missilen Nodong (namnet betyder för övrigt ”arbete” på koreanska). I Iran har Nodongmissilerna sedan modifierats och utgjort grunden till missiltypen Shahab, som landet vid flera tillfällen visat upp i militärparader.
Senast förra året anklagades de båda länderna av en expertpanel inom FN för att i strid med tre olika FN-resolutioner ha fortsatt handeln med ballistiska missiler. Det finns starka misstankar om att Nordkorea och Iran, i hemlighet, på flera sätt har samarbetat i utvecklingen av deras respektive kärnvapenprogram.