Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Kenji Fujimoto är en märklig man. Namnet är en pseudonym, och han visar sig sällan utan sina karaktäristiska solglasögon och sin huvudduk. Mellan 1989 och 2001 arbetade han som sushikock hos Kim Jong-il, och under sommaren har han återigen hamnat i världens blickfång då han överraskande bjudits tillbaka på besök till Nordkorea. Överraskande, med tanke på hans något ansträngda relation till den nordkoreanska regimen, för att uttrycka saken milt.

Sedan han för över tio år sedan lämnade Nordkorea och reste tillbaka till Japan blev han omvärldens kanske främsta källa för inblick i det nordkoreanska hovets innersta korridorer. Den som ville veta någonting om Kim Jong-ils lyxvanor, hans personlighet eller familjeförhållanden – alla började med att fråga Kenji Fujimoto. År 2003 släppte han boken Jag var Kim Jong-ils kock. Den blev snabbt en bästsäljare och refereras i snart sagt varenda bok och reportage om Kim Jong-il. Problematiskt på sätt och vis, kan tyckas, eftersom faktakoll av Fujimotos uppgifter inte låter sig göras. Det ligger så att säga i dess natur, med tanke på att de rör den nordkoreanska ledarfamiljen. Men en källa är bättre än inga, så länge man bär med sig en grundläggande skepsis.

Med tanke på hur viktig Fujimoto varit för att sätta den osmickrande bilden av ett diktatorshov som lever i lyx samtidigt som folket svälter blev många förvånade då Kim Jong-un plötsligt bjöd in Fujimoto för ett återbesök i Pyongyang under sommaren. I boken beskriver Fujimoto till och med sitt första möte med den unge Kim Jong-un, då – enligt Fujimoto – sju år gammal och iklädd militäruniform, och med en hatisk blick mot den ”avskyvärde japanen”, som propagandan och historien lärt honom att hata. Senare blev de goda vänner, och Fujimoto uppger att han tillbringade en stor del av sin fritid tillsammans.

Många ögonbryn höjdes också då Fujimoto faktiskt tackade ja till resan. Hur man än vrider och vänder på det hela kan hans livsgärning inte ses som någonting annat än förräderi i grövsta laget från den nordkoreanska regimens perspektiv, och Fujimoto själv hävdade länge att hans liv var hotat av nordkoreansk säkerhetstjänst. Kim Jong-un såg annorlunda på saken. Och frågan är om det verkligen förelåg någon risk för Fujimotos del i att resa tillbaka till Pyongyang med tanke på den extrema pressbevakning kring honom — inte ens Nordkorea är immunt mot dålig PR.

Hemkommen från Pyongyang är Fujimotos tidigare kritiska framtoning som bortblåst. Han och Kim Jong-un förenades i en omfamning vid det första mötet, och Kim Jong-uns första ord till Fujimoto ska ha varit ”ditt förräderi är glömt”. På fotografier från mötet (hela resan filmades och finansierades av det japanska tv-bolaget TBS) syns Kenji Fujimoto i gråtande känslosvall i armarna på Kim Jong-un. I en form av ovanligt erkännande om ett liv fjärran från det nordkoreanska folkets verklighet ska Kim Jong-un vid besöket också ha sagt:

”Jag glömmer Fujimotos förräderi, men jag minns dagarna då vi lekte och umgicks. Ridning, rullskridskor, jet-ski-åkande, basket, tennis, skytte, och så vidare. Tack för att du lekte med mig under min barndom.”.
Vad hände mer under Fujimotos resa? Sushikocken har gett flera intervjuer efter att han återvänt till Tokyo. Flera källor uppger att han tagit ganska häftiga summor för att låta sig intervjuas, men en av de mest informativa artiklarna som skrivits hittills kom efter den träff Fujimoto höll för några dagar sedan hos den japanska högergruppen Issuikai (för att avväpna kritiker inom Japans höger, enligt Fujimoto själv). Läs den hos NK News.

Fujimotos politiska omvandling är total. Från att tidigare ha beskrivit klanen Kim i mycket kritiska ordalag tycks han nu ha mycket litet ont att säga om regimen och landet. På frågan ”vet Kim Jong-un om att det finns svältande barn i Nordkorea?” svarar Fujimoto: ”Jag såg bara Pyongyang, och där har ju alla tillräckligt att äta. Vissa dokumentärfilmer visar svältande barn i Nordkorea, men det finns barn utan tillräckligt att äta i alla länder.”. Ett klassiskt försvarsargument för regimen.

Han är övertygad om att Nordkorea kommer att reformeras enligt kinesisk modell; ”kamrat Kim Jong-un är stark och kommer att göra det.”, ”General Jong-un tar alla beslut själv.”, och så vidare. En viktig förklaring till omsvängningen torde vara – givet att Fujimoto inte bara helt enkelt ändrat sig – att han nu är välkommen tillbaka till Pyongyang närhelst han vill, och planerar att bo där framöver tillsammans med den familj som många trodde var avrättad sedan länge, men som levt kvar i landet och nu återförenas med sin far efter 11 år. Han har lovats ett liv inom den nordkoreanska regimens allra innersta kretsar, med möjlighet att fritt resa till Japan då han så önskar, och han är mån om att bibehålla den oväntat återupptagna relationen.

Man kan bara spekulera i skälen till att Kim Jong-un plötsligt bjöd in Fujimoto. En kan vara att han helt enkelt ville träffa sin gamle vän. En annan kan vara att han ville se till att få tyst på en av världens främsta källor till skvaller om regimens privata sfär. Man ska också minnas att makthavarna i landet har god koll på vad som skrivs om landet i utländsk press. De vet precis hur de uppfattas i väst. De njuter säkerligen av den (relativt) goda publicitet från Disneykonserter och annat som tolkats som moderniseringstecken under de senaste månaderna, och Fujimotos besök också spätt på bilden av en allt öppnare regim (huruvida bilden är rimlig eller ej är en helt annan fråga).

Lita på att Fujimotos frekventa resande framöver kommer att innebära ytterligare episoder i den mediala såpopera som Kim Jong-uns hov ofta är. Han kommer inte precis att behöva stå ensam vid incheckningsgaten till Pyongyang på flygplatsen i Beijing…

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV