Att läsa Nordkorea genom skönlitteratur

Det finns en hel uppsjö mer eller mindre bra fackböcker om Nordkoreas politik, ekonomi och samhälle. De skiljer sig ofta starkt i perspektiv beroende på bakgrunden hos författaren. Mitt intryck är att ekonomer, statsvetare och journalister som skriver om Nordkorea tenderar att rakt av analysera landet såsom det sett ut sedan det grundades 1948. Detta medan dem som skriver om Nordkorea utifrån en bakgrund som forskare i just koreansk historia eller kultur brukar anta mer av ett helhetsperspektiv. Om de förstnämnda författarna kanske bara kort — eventuellt med ett helt kapitel — nämner att Nordkorea är starkt influerat av sin historia, utgår många av de sistnämnda från det som grundperspektiv.

Jag är övertygad om att båda perspektiven behövs. Nordkorea blir avsevärt mer begripligt om det man läser om landet går att förstå utifrån ett historiskt sammanhang. Ett bra sätt att komma åt det är faktiskt att läsa skönlitteratur.

Det finns mycket skönlitterärt skrivet om Koreahalvöns historiska trauma. En form av upprinnelse till de politiska konflikter som senare delade halvön kom i form av uppror mot kejsarmakten under 1800-talet. Ett av dessa uppror, lett av den före detta yangban-aristokraten Hong Kyongnae, finns delvis beskrivet i boken Poeten (시인/”Siin” på koreanska) skriven av Yi Munyol och översatt till svenska av Anders Karlsson och Park Ok-Kyoung. Boken handlar om 1800-talspoeten Kim Pyongyon, som i unga år tillsammans med sin familj kastades ut i samhällets utkanter då en farfader hamnat i konflikt med kejsardömets hov. Genom Kim Pyongyons liv i skuggan av sin farfars handlingar förklaras Nordkoreas mytiska klassystem på ett utmärkt vis. Det har inte sin grund i kommunistisk ideologi eller Kim Il-sungs nyckfullhet. Istället följer det en konfuciansk tradition av tro på socialt arv. I Poeten straffas Kim Pyongyong därför att han tillhör familjens andra generation räknat från den ”brottslige” farfadern. Han behandlas som social paria, precis på samma sätt som nordkoreanska avhoppare brukar beskriva att personer med ”dålig” klassbakgrund behandlas. Även i Sydkorea hade man under diktaturåren som praxis att även straffa familj och släktingar till politiska brottslingar, om än inte med samma rigör som i Nordkorea.

Klassystemet i Nordkorea är, som mycket annat i samhället, helt enkelt en hårdare och mer institutionaliserad version av traditioner som funnits i Korea sedan hundratals år tillbaka. Det är absolut inget försvar för regimen, men det är en form av förklaring till det hårda förtrycket.