Annons

Nordkoreabloggen

Benjamin Katzeff Silberstein

Benjamin Katzeff Silberstein

Mycket har hänt kring Nordkorea på sistone. För ett par veckor sedan reste Jang Song-taek, vice ordförande för Nordkoreas försvarskommission och en av de absolut mäktigaste bland regimens män, till Beijing där han träffade både Hu Jintao och Wen Jiabao. Resultatet blev att överenskommelser om samarbeten kring industriella frizoner i Nordkorea konkretiserades och förstärktes ytterligare. Det kinesiska konglomeratet Yatai, baserat i Jilinprovinsen (som gränsar till Nordkorea), har offentliggjort en större investering i den nordkoreanska frizonen i Rajin-Songbong i den nordöstra delen av landet. Nordkoreanska och kinesiska myndigheter har redan tidigare varit överens om att utveckla den nordkoreanska öarna Hwanggumpyong och Wihwa (i närheten av gränsstäderna Sinuiju i Nordkorea och Dandong i Kina) till en gemensam industrizon, och ett resultat av Jangs besök blev upprättandet av konkreta samarbetsprogram mellan lokala myndigheter i Kinas Lianingprovins och nordkoreanska staten.

Är allt detta ytterligare ett tecken på att Nordkorea, som vissa tror, är på väg att gå mot reformer och ekonomisk utveckling?

Mycket återstår ännu att bevisa. Man kan börja med att konstatera att fenomenet frizoner (eller snarare planer på frizoner) inte är någonting nytt i Nordkorea. Man har experimenterat med industriella frizoner i över över 20 år, men projekten har aldrig blivit de framgångssagor man hoppats på. I början av 1990-talet försökte man för första gången dra igång industriella frizoner i både ovannämnda Rajin-Songbong, och kring Sinuiju i nordväst. Båda städerna har egentligen goda förutsättningar utifrån sin geografi — Rajin ligger nära gränserna mot både Kina och Ryssland, och Sinuiju har ända sedan 1800-talet var en av de viktigaste knutpunkterna för transport på Koreahalvön, och var en nyckelstad i det järnvägssystem som den japanska kolonialmakten byggde upp.

Men inget av projekten tog riktig fart. I Sinuiju skapade man speciallagar för zonen 2002, och utnämnde en kinesisk affärsman tillika då Kinas näst rikaste man, Yang Bin, till guvernör. Men Yang Bin åtalades senare för skattebrott i Kina, och projektet föll. Zonen i Rajin blev inte till mer än några kasinon för kinesiska turister.

Förrän på senare år, det vill säga. Infrastrukturen för transport och tillverkning i Rajin-zonen har börjat rustas upp ordentligt under de senaste åren. Nyckelplatser som huvudvägar och den gamla hamnen i staden har fått kraftiga ansiktslyft med hjälp av kinesiska investerare. Mellan januari och april i år ökade det ekonomiska utbytet mellan Nordkorea och Kina med nästan 17 procent jämfört med förra året, enligt en uträkning från Kyungnamuniversitetet i Sydkorea. Sydkoreanska nyhetsrapporter har uppgett att ett 20-tal nordkoreanska tjänstemän bjöds in till Kina tidigare i år för administrativ utbildning, i syfte att få de industriella samarbetena mellan länderna att flyta på smidigare.

Industrizonernas potential verkar betydligt större än vid tidigare omgångar. Kina verkar vara mer berett än tidigare på att hjälpa Nordkorea att utveckla zonerna, vilket inte minst de omfattande infrastrukturinvesteringarna tyder på. Och Kina har mycket att vinna. Nordkoreas arbetskraftskostnader är betydligt lägre än det egna landets, och Rajin är en verklig guldgruva som potentiell knutpunkt för transport. Staden ligger nära kinesiska Hunchun, som i sin tur är en viktig knutpunkt för handel mellan Kina och Ryssland. Hunchun är i sig en fascinerande stad. Jag besökte den i september förra året, och till skillnad från i de andra städerna i Yanbianprovinsen är man sällan ensam om västerländskt utseende som besökare där. I stort sett alla butiksskyltar är skrivna på ryska, kinesiska och koreanska. Vägen mellan Hunchun och Rajin har länge varit under upprustning, och väntas vara färdig att tas i bruk mot slutet av året.

Ändå är det långt ifrån givet att industrizonerna kommer att fungera. Knäckfrågan är stabilitet. Nordkorea är en mycket osäker investeringsmiljö, både på grund av det säkerhetspolitiska läget och landets dåliga juridiska ramverk för handel och investeringar. Då företagare som investerat i Nordkorea tillfrågas (både kinesiska och sydkoreanska) brukar just osäkerheten i stort sett alltid rankas som det största hindret för expansion och det främsta skälet till oro. Man har förvisso antagit särskilda lokala lagstiftningar för samtliga av de tidigare industrizonerna, men lagtexter betyder inte alltid särskilt mycket i Nordkorea, för att uttrycka det milt. Den interkoreanska industriparken i nordkoreanska Kaesong har lyckats därför att den sydkoreanska staten varit beredd att inta en form av försäkrande roll för investerare. Det är ännu oklart vilka former av säkerhet kinesiska (och andra) investerare kommer att erbjudas. Men både Nordkorea och Kina verkar avsevärt mer fast beslutna än vid tidigare, liknande episoder, att satsa på att få de gemensamma industriprojekten att fungera. Utvecklingen av zonerna, och då i synnerhet Rajin, har redan rent konkret nått avsevärt mycket längre än de tidigare industriella samarbetena någonsin var i närheten av. Kanske kan också ett konkret och trovärdigt juridiskt ramverk utvecklas med hjälp från Kina, givet att Nordkorea är berett på kompromisser och kreativa lösningar.

I dagarna öppnar den årliga handelsutställningen i Rason. Nordkoreas statliga nyhetsbyrå uppger att representanter från Sverige finns på plats, oklart om de är av politisk eller industriell karaktär.

OM BLOGGEN



Bloggen erbjuder djupare analyser av Nordkorea än vad det reguljära nyhetsflödet hinner med. Förhoppningen är att göra det nordkoreanska samhället mindre mystiskt för dig som läsare. Här finner du framöver nyhetssammanfattningar, kommentarer till aktuella händelser inom och utanför Nordkorea, inlägg om nordkoreansk kultur och kuriosa, med mera.


Jag som skriver här heter Benjamin Katzeff Silberstein, och arbetar som vikarierande ledarskribent på Svenska Dagbladet. Jag har följt Nordkorea i ett antal år, både som hobby och professionellt. År 2010 publicerade jag boken "Bilder från Nordkorea" tillsammans med Villy Bergström (Atlas förlag). Fram tills i maj i år bodde jag i Sydkoreas huvudstad Seoul, där jag vid sidan av mina studier i koreanska arbetade som frilansjournalist med Nordkorea som fokus. Bland annat har jag rapporterat från Kinas gräns mot Nordkorea, och besökt den Nordkorea-lojala japansk-koreanska minoriteten i Japan för SvD:s räkning.

Har du kommentarer eller frågor om Nordkorea? Maila mig gärna. Jag finns även på twitter, där en stor del av mina inlägg handlar om Nordkorea. Hör gärna av dig med önskemål om ämnen som bör tas upp på bloggen!

ARKIV