Küchlers Bryssel
Teresa Küchler
Teresa Küchler
BRYSSEL. Vem blir EU-kommissionens nya ordförande när portugisen José Manuel Barroso kliver åt sidan senare i år? Ska det vara en färgstark person som kan glänsa internationellt, eller en mer tillbakadragen figur som jämkar mellan EU:s stats- och regeringschefer? En stryktålig pitbull eller vill regeringscheferna hellre ha en mjäkig typ så att de inte riskerar att själva bli uppläxade?
Frågorna hopar sig. I slutändan så är det EU:s 28 stats- och regeringschefer som bestämmer vem som får jobbet, och de har en hel rad andra faktorer att också ta hänsyn till, som vilken politisk färg, nationalitet och personligt renommé den slutliga vinnaren ska besitta. Jag har satt ihop en minilista över namn och kandidater som allt oftare nämns i diskussionerna här i Bryssel och utanför. Listan kan göras längre och den kommer säkert att behöva skrivas om ju närmare utnämningen vi kommer.
Christine Lagarde
Nuvarande IMF-chefen och förra franska finansministern Christine Lagarde är en inofficiell favorit i kretsar som förespråkar ”icke-fransk” frihandelsiver – fransmännen anklagas för att förespråka en protektionistisk handelspolitik gentemot världen utanför EU.
Lagarde funkar på många plan: främst för att hon är faktiskt är fransyska, om än en o-fransk sådan: då måste den franske presidenten François Hollande stödja henne, även om han som socialdemokrat egentligen inte vill stödja en högerpolitiker. För hur skulle det se ut för den franska väljarkåren; att den franske presidenten säger nej till att sätta en fransyska på en av Europas mäktigaste jobb?
Dessutom har Lagarde gjort karriär i New York och talar perfekt engelska, så till och med engelsmännen kan stödja henne helhjärtat. Lägg till att hon är kvinna och redan har satt sig i respekt på den internationella scenen.
Jean-Claude Juncker
Den förre premiärministern i Luxembourg och också förre eurogrupp-ordföranden Jean-Claude Juncker är en ofta nämnd kandidat för Europas konservativa politiska familj, EPP, där EU:s moderater och kristdemokrater ingår.
Juncker är dynamisk, och efter 25 års EU-förhandlingar som finansminister, sen premiärminister och sen nästan 7 år som eurogruppledare, en erfaren förhandlare och ett känt ansikte.
Men en antydan till grinighet, otålighet och, faktiskt, ren elitism började märkas hos Juncker mot slutet av alla eurokrismöten. Det började med att han sa att han ville hålla alla ekonomiska debatter i eurozonen skulle hålla i ”mörka hemliga rum” för att undvika spekulationer på finansmarknaderna – och medborgarnas missnöje.
Dessutom så sägs Juncker ha alkoholproblem. Hans efterträdare som ledare för eurogruppen,Jeroen Dijsselbloem, sade i vintras att Juncker är en ”storrökare och stordrickare”. Det skvallras ibland om att Junckers vattenflaska måste vara fylld med gin och tonic. EPP-höjdare skojar numera om att Juncker problem inte är alkohol, utan snarare att han inte får alkohol, men skämtet låter synnerligen ihåligt.
Guy Verhofstadt
Den förre belgiske premiärministern och nuvarande EU-parlamentarikern är Europas liberalers förstaval. Men hans chanser att få jobbet anses vara begränsade: han är ultra-federalist, det vill säga förespråkar att EU blir ett slags Europas förenta stater. Det är ett budskap som knappast går hem i de stora skarorna i Europa där krav på färre diktat från Bryssel vuxit sig allt starkare efter de senaste årens finanskris.
José Bové
Den kände bondeledaren och antiglobaliseringsaktivisten José Bové är Europas gröna partiernas kandidat till EU-kommissionen. Han är EU-parlamentarikern som gjort sig ett namn som skräpmatens största fiende, och dömts till fängelse för att ha kört sin traktor in i en McDonald’s-restaurang. Han är bland annat motståndare till skiffergas-utvinning och genmodifierade grödor (GMO). Han har försvinnande få möjligheter att få jobbet, främst på grund av sin inställning till handel – det blir svårt att förhandla med USA om frihandel, till exempel, när EU-kommissionens högste chef avskyr ”amerikansk imperialism”, som Bové.
Martin Schulz
Tyske Martin Schulz är de europeiska socialdemokraternas kandidat, och han gör ingen hemlighet av att han verkligen vill ha jobbet. Han har gjort karriär i Bryssel, med över 20 år i EU-parlamentet. Som socialdemokrat av den äldre generationen så vore han politiskt inte Angela Merkels förstaval. Men precis som det är svårt för en fransk president att inte stödja en fransk kandidat som har en chans att få en av de mäktigaste posterna i EU, så blir det svårt för Angela Merkel att inte stödja en tysk kandidat till jobbet. Opinionsundersökningar visar dessutom att Europas vänster kommer att gå framåt i EU-valet i maj, och Schulz skulle därför – om EU:s stats- och regeringschefer väljer att följa Lissabonfördragets rekommendation om att beakta resultatet i EU-valet innan de väljer EU-kommissionsordförande – ha en god chans till jobbet.
