Charlie Brown, en kopp té och en sång.

LONDON Var inne i Soho för ett möte alldeles för tidigt i morse, ett möte som visade sig vara både jobbigare och tyngre än jag hade förväntat mig. Efteråt tog jag en lite planlös promenad genom West End österut mot Covent Garden, staden höll just på att vakna på allvar. Och när jag går in på ett greasy spoon-fik på Endell Street för en kopp té så spelar de den här:

Det var många år sedan jag hörde den där sången med den lena soulrösten Bobby Hebb sist. Men någonting med den utförde ett litet mirakel. Trycket över bröstet släppte, axlarna åkte ner till det där avslappnade läget där de alltid borde befinna sig och det mörka molntäcket som så Charlie Brown-aktigt envist hade hängt ovanför mitt huvud hela morgonen skingrades. Ett litet men genuint leende kunde nog skönjas i mina ögon (Tyra Banks hade varit stolt), även om ingen såg in i dem just då. Popmusik och vad den kan göra med oss ibland, eh?

Idag har jag förresten skrivit om en av vinterns viktigaste album på annan plats i tidningen. Jag tycker ni borde läsa den texten och ge musiken den handlar om all den tid den må behöva för att nå ända in. Den är värd det.