Way Out Est (Dag 1).

GÖTEBORG/WAY OUT WEST Rakt in i lejonkulan. Alltså, bokstavligen. Efter sex år i London är det en märklig känsla att ge sig in i denna – well – välmenande musikaliska firmafest. Utan att ens ha hunnit se mer än en konsert ikväll (Kriget, som framförde oerhört god punkock, i en klädaffär på en av Larmgatorna!) och, här kommer en parentes till: (jag såg ju just James Blake etc på Field Day i Victoria Park för mindre än en vecka sedan så den enorma kön till hans spelning i Annedalskyrkan fick vara). Men kombinationen av skivbolagseliten (jo, det finns verkligen fortfarande en sådan och ingen håller hov som Isse i den här staden), alltid lika sympatiske Teddybears-Jocke, fina Rolands Whyred-posse, Kristofer Åström, Martin Renck, Per Nordmark, Christian Roth och, aldrig sist eller minst, Gustav Bendt (du är ju bara den finaste scooter-reparatör/saxofonist/buddy världen har skådat), hela På Spåret-redaktionen (Herregud, när träffade jag Kristian och Fredrik senast? Men så sjukt mysigt att se er igen!), min redheaded vän Jenny S, alltid lika vänlige Concretes-Per, älskvärda Marisa F. Och Hello Monkeys briljanta dim sum var finfin. Chad Valley och Warpaint såg jag i lördags. The Radio Dept var så vimsigt perfekta sist de spelade i västra Londons Bush Hall att inte ens de lyckades störa Dim Sum-middagen (men jag ångrar mig en smula, det måste erkännas). Det märkliga är hur jag kom hem med dessa två sånger ringande i huvudet. Jag hörde dem ju ingenstans i dag. Men plötsligt var de bara där och bultade, nynnade och bankade. Gjorde sig påminda, klarare och tydligare än någonsin:

Något säger mig att jag, nästan lite mot de flesta av mina rockjournalistiska principer, verkligen ser fram emot att se Pulp ta över Slottsskogen. Det kan inte finnas någon annan förklaring.