Semesterlyssningen och några smärtfritt korta teorier kring den (del 1).

LONDON Och så sitter jag där igen. Vad vill jag egentligen helst lyssna på den här sommaren? Zombys fantastiska album? Javisst. Och den där Robin Pecknold-raden ”I slept through July/ While you made lines in the heather”? För det är väl så den går? Den har jag fortfarande ständigt ringande i huvudet. Blir inte av med den bara. Jag tror att vi överhuvudtaget har talat alldeles för lite om Pecknolds så nästan skrämmande vackra texter på den där andra Fleet Foxes-skivan. Sheer poetry they are. Hur trött du egentligen låtsas vara på Fleet Foxes så är det lite som att vara trött på Stig Claesson, Tove Jansson eller Inger Christensen. Bara för att vi inte är ensamma om det och allt det där. Så vi bedövar oss istället med Joker, Deadboy och den där Active Child-singeln med How To Dress Well?

Check. Det kunde vara betydligt värre. Och, just det, Actress-remixen av Laurel Halo (och, ärligt talat, typ allt Laurel Halo företar sig)?

Ja tack. Pheeroan Ak Laffs så gott som fulländade frihets-opus House Of Spirit?

Yep. Och nyutgåvan av These Trails? Självklart. Den kan fortfarande knappast återutges för många gånger. Gus Coma-boxen och The Advisory Circle? Kanske, men bara, ärligt talat, kanske. Den så magnifika Pearson Sound-låten som läckte precis? Tveklöst. Men egentligen tror jag att det är en sådan sommar som ändå slutar med blott ett halvdussin (kanske sju) Annette Peacock-LPs som främsta musikaliska ackompanjemang till vad jag än företar mig.

Annette är bäst. Jag har ju vetat det i snart 25 år. Förstår inte ens hur jag ibland ändå lyckas glömma det.