Mera Michael.

LONDON Alltså, jisses. Michael Kiwanuka spelade nere på The Social igår och jag var där med mina vänner Jeff och Martin. Det var så bra att man ibland bara började skratta av ren, well, rockglädje. Till och med ljudet var perfekt och publiken knäpptyst (två saker jag verkligen inte förknippar med The Social). En vuxen kvinna stod bredvid mig och tårarna rann längs hennes kinder samtidigt som hon log med hela ansiktet genom hela konserten. Det var just så varmt, så fint, så ödmjukt. Som en ung Richie Havens eller en Bill Withers från 2011 års London. Må nu bara det stora skivbolaget som har kontrakterat honom inte försöka förvandla denna gudabenådade artist till något han inte är.