Veckans förbrukning av varor och tjänster

Efter det andra avsnittet (av sex) av Michael Winterbottoms
improvisationskomedi The Trip på BBC2 har jag redan hunnit bli omåttligt
förtjust. Det jag i första avsnittet såg som ett uttryck för någon slags onödig
gubbighet framstod i deras relation nu snarare som en skicklig metod att peka
på tomheten i gamla hjulspår vänner – i synnerhet, tror jag, män – så bedrägligt lätt hamnar i. Eller försätter sig i. Och, framförallt, var vi
män så lätt hamnar när vi fyllt fyrtio.

Rob Brydon och Steve Coogans karaktärer, som heter som de
gör, och är vilka de är, med en lätt accentuerad narcissism, visar Winterbottoms ömsinta kamera upp en ofta exakt tecknad bild av, well, stora delar av
mitt eget liv, mina tankar och rädslor.

Storyn är enkel: Brydon övertalas motvilligt att följa med
Coogan på en matresa genom Yorkshire. Coogan har – i egenskap av firad komiker
och aningen mindre firad skådespelare – fått i uppdrag av The Observer att
skriva om de bästa restaurangerna i området han växte upp.

Coogan tackar ja för att hans karriär går spikrakt nedåt och ett förhållande med en minst tjugo år yngre Hollywodkvinna är på
upphällningen.

Varför Brydon egentligen faktiskt är där har inte riktigt
framgått än. Men det känns som en varsamt tickande bomb inlindad i en väldigt
trygg familjefilt med liten dotter och en fru som noggrant presenteras som en
partner med exakt samma humor som sin man.

Jag tycker redan att det är en smått fantastisk lågmäld
liten komediserie som träffar en i själen. Den har en ton som man vill säga att man förknippar med just ”brittisk humor” men som egentligen väldigt få har redskapen att skapa.

Det finns förstås också en risk att det bara är jag som drabbas
av The Trip tack vare dess likheter med mitt eget liv och i synnerhet de stunder i det som har utspelat sig i sällskap av andra maniska humorister och författare i
hermetiskt tillslutna rum.

I övrigt ser de närmaste dagarna ut exakt så här: