Jag minns min gröna Supreme-keps

Nere på Dover Street Market i dag, på väg hem från en liten lunchtillställning i Robert Plants sällskap på Grosvenor Place, började jag bläddra i den halvnya kaffebordsboken om det så inflytelserika new yorkska kläd- och skatemärket Supreme. Överrumplad av en lika märklig som ögonblicklig nostalgi köpte jag den och har – förutom när det brutala slutet av Luther hamnade i vägen – ägnat en oproportionerligt stor del av kvällen bland baseballkepsar, cykellås, Raekwon och inverterad japanofili.

Men även om jag minns alla mina gröna Supreme t-shirts och hur jag brukade ta i dem så vet jag innerst inne att det inte alls var ett uttryck för nostalgi, snarare dess raka motsats: Supreme och hela deras snart tjugoåriga historia från Lafayette via Harajuku till Upper James Street känns bara, just för ögonblicket, djupt modern.

Kanske kände jag bara att det vore så mycket mer, well, ödmjukt och både hälso- och klädsamt för min ålder om jag i stället hade lyckats försjunka i lite renodlad nostalgi?

Men, nej, det gick inte den här gången heller.