BNP på BBC

Vad obehagligt det känns. Det ser så förbannat sammanbitet i
tv-rutan.

BNPs Nick Griffin har en polkagrisrandig alldeles för bred
slips. Han försöker le, försöker se ut att ha kontroll på situtatinen, men bara
han rör sig eller lyfter sin penna buar 80% av studiopubliken.

Hela tiden tvingas han upprepa raden ”jag är inte nazist,
jag har aldrig varit det”. Behöver man ständigt hävda att man inte är det har
man ett ganska stort problem.

Det är så starka känslor i den här studion. Ilska och rädsla
som man nästan kan ta på genom tv-rutan.

Efter bara fem minuter blir Griffin utskälld av (programledaren)
David Dimbleby för sitt självgoda leende när han försöker försvara sin rätt att vara ”förintelse-agnostiker”, som Guardians Charlie Brooker uttryckte det på Twitter under debatten.

”Ku Klux Klan anser att jag är en sell out”, säger Griffin
och smulas genast sönder av liberaldemokraten Chris Huhne, justitieministern
Jack Straw och den alldeles lysande amerikanska kritikern och dramatikern Bonnie Greer.

Griffin demaskeras som en nervös extremist som mot slutet
nästan vrålar för att hinna med sina sina mest älskade slagord:

”Homosexualitet är perverst!”

Och tar tillfället i akt att ge oss en slarvigt omformulerad
version av National Fronts ”give Britain back to the british”.

Så fort Griffin får ordet i mer än en minut lyckas han göra
bort sig.

På ytan ser det ut som om Griffin släpptes in i den
brittiska demokratins högborg där han omgiven av intelligenta belästa
människors resonemang frivilligt rullade sig själv i tjära och fjädrar inför
hela Storbritanniens blickar och så var den här lilla obehagliga högerextremistiska
interluden avklarad.

”Jag tror att det här har varit en katastrofal vecka för BNP”
säger en nöjd Jack Straw under debattens sista minut.

Ja och nej. Jag önskar att han har rätt. Men sanningen ser
nog annorlunda ut. Den gemensamma blåröda enighet som – fullt förståeligt – såg
sig själv representera gemensamma grundläggande demokratiska värderingar och
därför bortsåg från sina vanliga meningsskiljaktigheter för att unisont vända
sig mot hotet från extremhögern framstår här så eniga att utrymmet för ett
missnöjesparti som BNP förblir ett starkt hot.

Oavsett hur effektivt avklädd Griffin blev.

Och ingenting känns mer engelskt än när Question Times korta
eftertexter ersätts av den dokumenterat mysige skådespelaren och komikern Alan
Davis – mest känd som Stephen Frys ständige sidekick i QI – som tillsammans med
bland andra före detta Tory-politikern Michael Portillo börjar analysera den
just avslutade debatten i ett nytt debattprogram.