60-talets hits: Tremeloes!

(Call Me) Number One med The Tremeloes från 1969 tog sig upp till brittiska singellistans andra plats och blev gruppens näst sista hit. Här låter gruppen väldigt annorlunda mot gladpoplåtarna Here comes my baby och Suddenly you love me. För att inte tala om smörballaden Silence is golden. Mera åt Beatleshållet med en låt som ändrar inriktning hela tiden. Tyvärr tog utvecklingen slut där.

Lyssna nedan (eller här) på (Call me) number one och läs sedan historien om Tremeloes (SvD 1998-07-27).

Nästa avsnitt: Yesterday man med Chris Andrews.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet, klicka HÄR: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy
March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs,
Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat
Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals,
Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone,
Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam
The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper¹s Bizarre. Donovan. Peter
& Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals.
Vikki Carr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles.
Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater
Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth
Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Byrds. Supremes. Lesley Gore. Royal Guardsmen. Barry McGuire. Seekers. Bob Lind. Status Quo. Millie Small. Count Five. Herman’s Hermits. Petula Clark. Ike & Tina Turner. Santana, Bobby Goldsboro, Music Explosion. Melanie. The Crazy World of Arthur Brown, Who. Beatles-boxen. Mary Hopkin. Jeannie C. Riley. Temptations. Georgie Fame. Steppenwolf, Vanilla Fudge. Aretha Franklin. Sam & Dave. Archies. Foundations. Tommy James & The Shondells. Arthur Conley. Paul Anka. American Breed. Zager & Evans. James Brown. Brian Hyland. Mungo Jerry. Peter Sarstedt.

Det var nyårsafton 1968 på Johanneshovs isstadion. Bland alla svenska band fanns engelska The Tremeloes. Gladpopparnas riksförbund, ungefär. Hur det lät har jag ingen aning om. Men antagligen sjöng jag med i någon trallvänlig refräng: Zai zai zai…

Just hitlåten Suddenly you love me hade bärande textrader som ”Ohohoh” och
”zai zai zai”. Men genombrottet kom egentligen med låtar som gav sken av att
vara live-inspelade, ungefär som Trini Lopez låt If I had a hammer.
Egentligen måste man gå tillbaka till 1959 då Brian Poole bildade Brian Poole &
The Tremeloes. De körde mest covers och roade sig med att härma Buddy Holly.
1962 signades de av Decca som hade två grupper att välja mellan. Den ena gruppen
kallade sig Beatles. Producenten Mike Smith valde Tremeloes. Det är inte
fastställt om han sköt sig i gryningen.

Brian Poole & Tremeloes fick i alla fall hits med en cover av Beatles cover på
Twist and shout. Plus en listetta med Do you love me. I januari 1966 lämnade
Brian Poole gruppen och den riktiga historien kunde börja.
The Tremeloes inledde med en cover på Paul Simons Blessed som inte slog.
Sångaren Len ”Chip” Hawkes (pappa till Chesney Hawkes som hade en hit 1991 med
The one and lonely) med sin Four Seasons-röst gjorde att glada Here comes my
baby blev fyra på Englandslistan. Den skrevs förresten av Cat Stevens.
Apropå Four Seasons tog gruppen B-sidan Silence is golden från singeln Rag doll
och fixade till en perfekt stämsång. Därmed fick gruppen en världshit med de
välkända textraderna: ”Silence is golden/but my eyes still see”. Det blev en
andraplats på Tio i topp.
Even the bad times are good var nästa hit (1967). Den följdes av Suddenly you
love me och afrikanskt influerade Helule Helule. (Call me) number one slog 1969
och inriktningen blev lite allvarligare, Beatlesaktigt spetsat med stämsång
modell Hollies. Dessutom skrev de låten själva.
1971 kom den sista hitsingeln Me and my life. T.Rex, Sweet och Slade tog
hand om tonårsmarknaden i fortsättningen. Bandet tackade dessutom nej till låten
Yellow river som istället blev en monsterhit med Christie.
I en recension av en konsert i Sverige sommaren 1969 skrev Björn Håkansson:
”Gemensam nämnare i allt de gör, är att allt är ointressant. Ett levande
skval.”
Gruppen fick lite storhetsvansinne efter Number one och kallade sina tidiga fans
för idioter. Kloka gossar.
Hawkes lämnade gruppen 1974 och satsade på en countrykarriär i Nashville. The
Tremeloes återförenas då och då och är numera stora i Tyskland. Dave Munden på
trummor och Rick Westwood på gitarr är de enda originalmedlemmarna.
Dave Munden har förklarat varför gruppen hette Tremeloes:
– Gitarristen Alan Blakley brukade spela en enkel instrumentallåt där han
använde mycket vibrato och det var antagligen anledningen till att vi kallade
oss The Tremilos vilket var en felstavning av ordet Tremolo som var ett annat
ord för Vibrato.
Klargörande, om något.
HARRY AMSTER