60-talets hits: Sam & Dave!

I thank you med Sam & Dave från 1968 var soulduons sista släpp från legendariska Stax och nådde “bara” nionde plats i USA. Deras stora hits Hold on, I’m comin’ och Soul man är klassiska men jag gillar I thank you för att det svänger något otroligt. David Porter skrev den med Isaac Hayes och med tanke på texten var nog någon av dem nykär.

You didn’t have to love me like you did
But you did, but you did.
And I thank you.

You didn’t have to squeeze me like you did
But you did, but you did.
And I thank you.

If you took your love to somewhere else
I wouldn’t know what it meant to be loved to death
You made me feel like I’ve never felt
Kisses so good I had to holler for help

Lyssna nedan (eller här) när Sam & Dave får scenen att skaka i I thank you och läs sedan min intervju med Sam Moore där alla ingredienser är med: Droger, ovänskap, mord och så Clash som blir avundsjuka (SvD 2002-02-23)

Nästa avsnitt: Sugar, sugar med The Archies.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet, klicka HÄR: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy
March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs,
Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat
Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals,
Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone,
Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam
The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper¹s Bizarre. Donovan. Peter
& Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals.
Vikki Carr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles.
Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater
Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth
Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Byrds. Supremes. Lesley Gore. Royal Guardsmen. Barry McGuire. Seekers. Bob Lind. Status Quo. Millie Small. Count Five. Herman’s Hermits. Petula Clark. Ike & Tina Turner. Santana, Bobby Goldsboro, Music Explosion. Melanie. The Crazy World of Arthur Brown, Who. Beatles-boxen. Mary Hopkin. Jeannie C. Riley. Temptations. Georgie Fame. Steppenwolf, Vanilla Fudge.

Det tog 30 år för Sam Moore att få ut sin solodebut. I många år var han med i soulduon Sam & Dave men sedan tog droger, ovänskap och mord överhanden. Nu är han ren, spelar golf och minns när Clash sparkade ut honom från turnén.
Han sitter någonstans i London och låter alldeles överlycklig över att få göra promotion för albumet Plenty good lovin’ – the lost solo album med gästartister som Aretha Franklin, King Curtis och Donny Hathaway.

Genom åren har han hyllats som en av tidernas bästa soulsångare. Falsettrösten är intakt när han berättar om hur allt slog slint efter att Sam & Dave hade upplösts.

Sam & Dave var duon med hits som Soul man, Hold on I’m coming och I thank you, låtar som fortfarande kan få hämmade människor att motvilligt röra på sig. Duon bildades 1961 av Sam Moore och Dave Prater, som snart hamnade i legendariska Stax-studion. Med hjälp av Isaac Hayes som låtskrivare och producent erövrade Sam & Dave världen.

Riktigt problematiskt blev det 1968 när Dave Prater sköt sin fru men klarade sig undan rättvisan. Sam Moore kunde inte förlåta sin soulbroder.

– Jag blev hans domare, jury och bödel när jag gick ut i media och sa att ”jag fortsätter att sjunga men kommer aldrig mer att prata med honom”.

Dave Prater dog ien bilkrasch 1988 och nu önskar Sam Moore att han inte varit så kategorisk.
– Jag borde sagt att det var orätt men att det inte var upp till mig att döma honom. Klart jag ångrar mig men jag måste ju leva vidare.

Det var 1970 som Sam Moore började spela in sitt soloalbum i New York med Atlantics främsta musiker – trummisen Bernard Purdie, basisten Chuck Rainey, gitarristen Cornell Dupree, pianisten Donny Hathaway och producenten King Curtis på sax.

Allt var upplagt för en promenadseger tills ett mord kom i vägen.
– Jag har ingen aning om varför den inte kom ut men om du får reda på orsaken så kan du väl höra av dig, skämtar Sam Moore.

Riktigt så enkelt är det naturligtvis inte. I själva verket var Sam Moore på väg till King Curtis våning i New York. Väl framme såg han en storväxt man som skrek och knuffade på en mindre man.

– Mitt emot satt Aretha Franklin i sin bil och jag hörde henne skrika ”Ring polisen! Något har hänt med King Curtis!” Jag tog mig hem till min flickvän som redan hört på radio att
King Curtis blivit knivmördad.
Varför stack du?
– Jag hade lite olagliga preparat på mig plus att polisen säkert skulle tro att jag var mördaren. Sedan blev det tyst och jag undrade i flera månader om vad som pågick. Ingen hörde av sig och till slut sparkade skivbolaget mig.

Vad minns du från studioinspelningarna?
– Inte så mycket. Jag hade ett allvarligt drogproblem med heroin, kokain och ”all that stuff”. Allt är vagt och dimmigt.
Men musikerna var otroliga?
– Oh my God! Det kunde inte varit bättre.

I mitten av 90-talet släpptes Rhinos soulbox Beg, scream and shout och i samma veva upptäcktes inspelningarna av solodebuten. Sam Moore fick höra låtarna, utbrast ”Holy shit!” och tyckte det lät riktigt bra. Hustrun Joyce McCrae fick rättigheterna av Atlantic och skivbolaget Swing Café har nu givit ut albumet.

– Skivan släpps i Europa men i USA finns ingen garanti. Radiostationer som spelar Britney Spears och Backstreet Boys är inte intresserade.

Tycker du fortfarande om hits som Soul man?
– Ja, jag måste. They are my bread and butter.
Vad hände när ni turnerade med Clash i slutet av 70-talet?
– De behövde en öppningsakt så det blev Sam & Dave. Vi hann med tre spelningar men det var omöjligt för Clash att spela efter att vi fått igång publiken med Soul man. Det vara bara att packa ihop.
HARRY AMSTER