60-talets hits: Georgie Fame!

Yeh yeh med Georgie Fame And The Blue Flames från 1965 var en ovanlig listetta eftersom den lät så jazzig. Men det här var ju åren då man var öppen för nästan alla stilar, vilket var helt underbart. Även uppföljaren Get away med det stötiga blåset var en fin singel.
Kolla videon nedan (eller här) från Ready steady Go 1965 och läs sedan om Georgie Fame och de svenska flickorna (SvD 1998-01-26).

Nästa avsnitt: Born to be wild med Steppenwolf.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet, klicka HÄR: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy
March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs,
Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat
Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals,
Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone,
Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam
The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper¹s Bizarre. Donovan. Peter
& Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals.
Vikki Carr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles.
Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater
Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth
Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Byrds. Supremes. Lesley Gore. Royal Guardsmen. Barry McGuire. Seekers. Bob Lind. Status Quo. Millie Small. Count Five. Herman’s Hermits. Petula Clark. Ike & Tina Turner. Santana, Bobby Goldsboro, Music Explosion. Melanie. The Crazy World of Arthur Brown, Who. Beatles-boxen. Mary Hopkin. Jeannie C. Riley. Temptations.

Egentligen handlade det om tre hits. Men det får duga, särskilt som han två gånger petade ner Beatles från topplistans första plats. Georgie Fame spelade i Stockholm i helgen med tre svenska musiker, säkert ett skönt avbrott jämfört med när han är bandledare till den ständigt muntre Van Morrison.

Clive Powell, som är hans riktiga namn, föddes 1943 i Lancashire. 1958 flyttade
han till London där managern Larry Parnes döpte om honom till Georgie Fame,
vilket tydligen skulle passa en rock-kille och entertainer i Tommy
Steele-genren. Som 16-åring turnerade han med Eddie Cochran och Gene Vincent.
Vid ett tillfälle samlade Cochran sina musiker och frågade om någon hört Ray
Charles. Det hade ingen. Cochran spelade What’d I say på sin gitarr och alla
bara dog, har Georgie Fame berättat i Mojo.
Som självlärd på piano blev Fame snabbt bandledare i Billy Furys band
The Blue Flames. Sin skivdebut gjorde han som pianist på Gene Vincents Pistol
Packin’ Mama.

1962 tog han själv hand om Blue Flames, en grupp som hade medlemmar som
gitarristen John McLaughlin, trummisarna Mitch Mitchell (Jimi Hendrix) och Jon
Hiseman (Colosseum) och Andy Fairweather-Low (Amen Corner). Fame bytte till
orgel (inspirerad av Booker T och Jimmy McGriff) och gav modsen på klubben
Flamingo en blandning av pop, jazz, soul, r&b, ska och bluebeat.
1963 släppte han ett livealbum som lät som jazzrock, ungefär fem år innan den
musikstilen fick sitt genombrott. 1964 kom den första listettan med Jon
Hendricks jazziga Yeh yeh och en sarkastiskt döpt lp: Fame at last.
Två år senare var det dags igen med eget komponerade Get away, med lustigt blås
och ett härligt orgelsound.
Blue Flames upplöstes och Fame gav sig in i jazzvärlden och spelade in Sound
venture med Stan Tracey och Tubby Hayes. Georgie Fame var den ende vite sångaren
på Tamla Motown Package Show 1965 med Supremes, Stevie Wonder och Martha & The
Vandellas och dessutom sjöng han 1967 med Count Basie Orchestra i Royal Albert
Hall.
I januari 1968 petade The ballad of Bonnie and Clyde (inspirerad av Arthur Penns
film med samma namn) bort Beatles Hello goodbye från förstaplatsen. Den blev
också hans enda stora USA-hit. Låten skrevs av Mitch Murray som även gjorde How
do you do it åt Gerry and the Pacemakers, som Beatles medvetet gjort en dålig
version av för att George Martin skulle välja en egen komponerad låt som singel.
När How do you do it blev listetta stötte John Lennon vid ett tillfälle på Mitch
Murray och påpekade stillsamt: ”Jag dunkar ner dig om du ger flera låtar till
Gerry”.
Fame fortsatte att ge ut singlar och Sitting in the park (av Billy Stewart)
nådde en tolfte plats på Englandslistan och en duett med Alan Price (tidigare
Animals) med titeln Rosetta gjorde lite väsen av sig 1971. Fame försörjde sig på
70-talet med att göra tv-reklam men gjorde comeback i slutet av 80-talet som
Van Morrisons bandledare. 1991 släppte han albumet Cool cat blues med gäster som
Van Morrison, Steve Gadd och Boz Scaggs. I Sverige har han gjort skivor med
Sylvia Vrethammar och Putte Wickman.
När Georgie Fame kom till Stockholm 1964 såg han ett gäng skrikande blondiner i
ankomsthallen: ”Vi trodde tjejerna hade kommit för att möta oss. Vi har
lyckats, tänkte jag. När vi kom ut ur hallen hade alla försvunnit vilket berodde
på att Roger Moore var där och det var honom alla var ute efter! Han gjorde
Helgonet på tv och körde sin Volvo Sport. Det var bara ett PR-jobb för honom.
Sedan dess har jag stått stadigt på marken”, har Georgie Fame sagt.
Och kanske knöt han händerna i byxfickan.
HARRY AMSTER