60-talets hits: The Who!

The kids are alright med The Who är en låt jag aldrig tröttnar på. Den är med på debutalbumet My generation 1965. Här finns allt som är The Who, förmågan att låta rätt hårda fast det ofta är en mjuk melodi som gömmer sig där längst inne, underskattad skön stämsång och Keith Moon som trummar oförlikneligt bra på ett sätt som ingen annan trummis kommit i närheten av. Och texten är ju också alldeles strålande.

I don’t mind other guys dancing with my girl
That’s fine, I know them all pretty well
But I know sometimes I must get out in the light
Better leave her behind with the kids, they’re alright
The kids are alright

Sometimes, I feel I gotta get away
Bells chime, I know I gotta get away
And I know if I don’t, I’ll go out of my mind
Better leave her behind with the kids, they’re alright
The kids are alright

I know if I go things would be a lot better for her
I had things planned, but her folks wouldn’t let her

I don’t mind other guys dancing with my girl
That’s fine, I know them all pretty well
But I know sometimes I must get out in the light
Better leave her behind with the kids, they’re alright
The kids are alright

Sometimes, I feel I gotta get away
Bells chime, I know I gotta get away
And I know if I don’t, I’ll go out of my mind
Better leave her behind with the kids, they’re alright
The kids are alright

Kolla in videon till The kids are alright nedan (eller här) och läs storyn om The Who (SvD 1997-04-21). Sedan dess har basisten John Entwistle dött i ett hotellrum i Las Vegas juni 2002, Pete Townshend planerar att skriva musikalen Floss,som handlar om att bli gammal (antagligen en kommentar till hans odödliga textrad “I hope I die before I get old” och Roger Daltrey är på väg ut i Use it or lose it-turnén som en uppvärmning inför inspelningen av The Who’s nästa album senare i år. Daltrey har också sagt att det finns planer på en Who-turné 2010 och att de leker med tanken att framföra Quadrophenia och möjligen Tommy.

Nästa avsnitt: Nya Beatles boxen!

Tidigare artiklar i serien om 60-talet, klicka HÄR: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy
March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs,
Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat
Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals,
Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone,
Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam
The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper¹s Bizarre. Donovan. Peter
& Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals.
Vikki Carr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles.
Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater
Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth
Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Byrds. Supremes. Lesley Gore. Royal Guardsmen. Barry McGuire. Seekers. Bob Lind. Status Quo. Millie Small. Count Five. Herman’s Hermits. Petula Clark. Ike & Tina Turner. Santana, Bobby Goldsboro, Music Explosion. Melanie. The Crazy World of Arthur Brown.

Nu drar dom en ny generation mods till sig, rockrebellerna som kunde röja både på och utanför scenen. Och spotta på skivköparna.
Jag missade The Who på Johanneshovs isstadion, Gröna Lund och Nalen. Men när de
kom till Tennisstadion 1967 har jag ett vagt minne av närvaro. Främst kommer
jag ihåg att de lyckades besegra den urusla akustiken så att det lät bra. Bäst
lät det när Pete Townshend slog sönder gitarren mot en mikrofon och Keith Moon
vräkte ner sina trummor.
Givetvis var en annan höjdare – åtminstone för en 15-åring – när Townshend
gjorde sina vevrörelser med armen och slog ackord på ackord. Då var det ball. Nu
är det… eh… ett minne.
Förband var Maniacs och Science Poption, men det minns jag inget av.
1966 spelade The Who på Gröna Lund och Ludvig Rasmusson var oerhört imponerad:
”Ett mycket högt betyg åt den unga svenska poppubliken att den lyckas hänga med
i den ganska svåra popmusik The Who gör just nu.”
Vet inte riktigt vad Rasmusson menade men visst var The Who föregångare på den
tiden. Så här efteråt var de ju inte speciellt våldsamma utan melodierna är det
som framträder klarast.

Genombrottet kom 1965 med I Can’t Explain, som var en karbonkopia av Kinks-riff.
Roger Daltrey tyckte därför att det var lite pinsamt att sjunga låten.
1962 bildade sångaren Daltrey The Detours tillsammans med basisten John
Entwistle. De bytte namn till The High Numbers på inrådan av managern Pete
Meaden som fick bandet intresserat av mod-rörelsen (Quadrophenia, som The Who
spelar i Sverige nu på fredag, är en hyllning till modsen).
Pete Townshend brukade grubbla mycket över modslooken och hur en mod tänker. Det
handlade om alienation och förvirring vilket till stor del berodde på mängderna
amfetamintabletter som bandet och publiken vräkte i sig.
Singelsuccérna fortsatte med Anyway, Anyhow, Anywhere som var inspirerad av
Charlie Parker. 1965 följde The Whos stora hit My Generation men varken den
eller någon annan låt nådde toppen på Englands- eller USA-listan. När My
Generation släpptes i november hade Roger Daltrey sparkats efter ett bråk med de
andra tre. När låten gick upp på andraplatsen togs han tillbaka.
Substitute (1966) har den underbara raden ”I was born with a plastic spoon in my
mouth”. Dessutom sjunger Daltrey ”I look all white but my Dad was black”. Det
klarade inte det bigotta USA så The Who valde istället att sjunga ”I try walking
forward but my feet walk back”. Rebellbandet backade så fort det brände till…
I’ m A Boy (1966) skrevs ursprungligen för projektet Quads som handlade om
föräldrar som i framtiden valde vilket kön de ville ha på sina barn: ”My name is
Bill and I’m a head case/They practice making up on my face/Yeah, I feel lucky
if I get trousers to wear/Spend evenings taking hairpins from my hair.”
Året därpå kom Pictures of Lily som handlar om onani vilket naturligtvis fick
USA att förbjuda låten. John Entwistle har sagt: ”Det är Townshend som går
igenom sina sexuella trauman – något han gjorde ganska ofta.”

Redan på andra albumet A Quick One (1966) fanns minioperan A Quick One While
He’s Away (Tommy kom 1969). Här fanns också Boris The Spider där Entwistle
sjunger med djup avgrundsröst. 1967 spelade gruppen på Monterey och I Can See
For Miles blev en hit. Townshend var besviken över att den inte nådde högre än
tiondeplatsen. ”Jag spottar på den engelska skivköparen”, som han uttryckte det.
Trummisen Keith Moon, som egentligen mer attackerade än spelade trummor och ofta
ledde bandet istället för att kompa, dog 1978. Han tog en överdos tabletter som
han fått på recept för att kunna hantera sin alkoholism…
Small Faces trummis Kenney Jones kallades in och turnéerna fortsatte i det
oändliga. Den 16 december 1984 annonserade Townshend i tidningen Sun att The Who
var upplöst. Så blev det inte men han kämpar väl fortfarande med vad han sa
1966 på en presskonferens i Sverige: ”Innan The Who var riktigt stora ville jag
att vi skulle bli större och större tills vi nådde toppen. Då skulle vi tända på
med dynamit och spränga oss i luften framför tv-kamerorna…”
Och nu släpar sonen, 13, mig till Globen för att titta på Who med Ringos son vid
trummorna. Han och polarna lyssnar p