Annons

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Downtown med Petula Clark var en världshit i slutet av 1964 och början av 1965. Kanske rent av en plåga men den handlar ju om New York och om att sticka downtown när man är ensam, så då är allt förlåtet. Efter terrorattacken 2001 mot World Trade Center blev Downtown New Yorks egen sång i reklam för att uppmuntra turism i Lower Manhattan.

Lite New York ur texten:
Just listen to the music of the traffic in the city ?Linger on the sidewalk where the neon signs are pretty ?How can you lose?
The lights are much brighter there ?You can forget all your troubles, forget all your cares and go? Downtown, things’ll be great when you’re?Downtown, no finer place for sure,?Downtown, everything’s waiting for you?.

Kolla in videon nedan av Downtown (eller här) och läs storyn (SvD 1998-01-19 ) om Petula Clark (76 år och turnerar fortfarande).

Nästa avsnitt: River deep, mountain high med Ike & Tina Turner.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy
March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs,
Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat
Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals,
Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone,
Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam
The Sham And The Pharaohs. Lemon Pipers. Harper¹s Bizarre. Donovan. Peter
& Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals.
Vikki Carr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles.
Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater
Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth
Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Byrds. Supremes. Lesley Gore. Royal Guardsmen. Barry McGuire. Seekers. Bob Lind. Status Quo. Millie Small. Count Five. Herman’s Hermits. Klicka HÄR.

Ja, hon lever fortfarande. Petula Clark är precis på väg ut på en turné och det är absolut säkert att hon inleder med ”When you’re alone and life is making you lonely/ You can always go/Downtown”. Det är lite allsång över The Downtown girl men med 68 miljoner sålda album ärdet väl inte så mycket att säga om deyt.

Petula Clark, född 1932, blev barnstjärna redan under kriget. Under smeknamnet
The Forces Girl uppträdde hon för de engelska soldaterna. Som tonåring gjorde
hon ett 25-tal filmer med namn som Murder in reverse och Romantic age.
Redan 1949 kom den första singeln Put your shoes on Lucy. Hon gjorde radio och
blev snart tv-stjärna. 1954 fick hon en hit med The little shoemaker, kanske för
att hon befann sig i ett chocktillstånd under inspelningen – hon råkade ut för
en bilolycka på väg till studion.

Under hela 50-talet fick hon hit på hit och blev även stor i Frankrike. Här
förvandlades hon från tonårsstjärnan till den sexiga vampen och skvallerpressen
fick aldrig nog. Själv minns hon främst natten hon var ute med Sean Connery och
som slutade under ett piano med lite sprit och annat.

1961 toppade hon Englandslistan med Sailor som var en cover av tyska Lolitas
Seeman, en låt som plågade hela världen. När popen slog igenom på 60-talet höll
sig Petula Clark kvar på toppen.
Downtown, som egentligen skrevs till The Drifters, nådde en andra plats på
Englandslistan efter I feel fine med Beatles. I USA nådde den däremot
förstaplatsen och 1965 vann hon en Grammy för den bästa rock and
roll-inspelningen 1964(!).
Hon började göra egna låtar och fick en mindre hit med You’re the one som The
Vogues fick en jättehit med i USA. Hon tackade nej till en huvudroll i
Elvis-filmen Paradise Hawaiian Style men fick istället en ny listetta med sing
along-låten My love, som hon själv hatade som pesten. Annars är texten fylld av
strålande metaforer:
”My love is warmer than the warmest sunshine/Softer than a sigh/My love is
deeper than the deepest ocean/Wider than the sky/My love is brighter than the
brightest star/That shines every night above/And there is nothing in this
world/That can ever change my love”

Fler hits följde som I couldn’t live without your love, Color my world, This is
my song (av Charlie Chaplin) och Don’t sleep in the subway. I slutet av 60-talet
dalade hennes stjärna och hon drog sig tillbaka till Genève under 70-talet med
sin man och tre barn.
1982 spelade hon Maria i musikalen Sound of Music som gick i 14 månader i
London, turnerade då och då och spelade in ett par skivor, bland annat en
syntversion av Downtown (1988) som blev en hit igen.
Beundraren Michael Jackson lade upp ett par miljoner 1991 och Petula Clark
gjorde tre demos som han fortfarande håller på. Han älskade hennes röst som var
”lika klar som en kyrkklocka”.

För två år sedan hamnade hon i ett bråk med engelska BBC för att de sände en
hopklippt intervju där hon verkade kommentera sitt sexliv. Petula Clark stämde
Radio One för att hon trodde intervjun ”chockat och upprört hennes fans”.
I så fall är nog hennes uttalande om Jimi Hendrix 1968 betydligt mer upprörande
i genren ”varför höll jag inte käften”:
– Han är en stor bluff. Lyckas han dupera alla så önskar jag honom lycka till.
Jag såg honom i Los Angeles och tyckte inte han var det minsta spännande. Han
berörde mig inte alls och så har ju heller inte slagit hos den stora publiken.
Det bevisar ju något.
Go downtown…
HARRY AMSTER