60-talets hits: The Byrds!

Turn! Turn! Turn! med The Byrds från 1965 älskade jag när den kom, främst för melodin men också för att Byrds karaktäristiska gitarrsound fanns kvar från genombrottslåten Mr. Tambourine man. De bibliska textraderna var också lätta att sjunga med i:

To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose, under heaven

A time to be born, a time to die
A time to plant, a time to reap
A time to kill, a time to heal
A time to laugh, a time to weep

To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose, under heaven

A time to build up,a time to break down
A time to dance, a time to mourn
A time to cast away stones, a time to gather stones together

To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose, under heaven

A time of love, a time of hate
A time of war, a time of peace
A time you may embrace, a time to refrain from embracing

To everything (turn, turn, turn)
There is a season (turn, turn, turn)
And a time for every purpose, under heaven

A time to gain, a time to lose
A time to rend, a time to sew
A time to love, a time to hate
A time for peace, I swear its not too late

Läs storyn om Byrds (SvD 1996-06-03) och kolla videon nedan från 1965 (eller här) med ett ungt Byrds (plus bakgrundsdansare!) och titta sedan här på David Crosby och Roger McGuinn när de betydligt äldre kör sin hit.

Nästa avsnitt: Reflections med The Supremes.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals. VikkiCarr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles. Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Elvis Presley. Fifth Dimension. Jethro Tull. Cyrkle. Barry Sadler. Roger Miller. Klicka här.

Två av de 60-talslåtar som fortfarande spelas mest på radio är Mr. Tambourine Man och Turn! Turn! Turn! (To Everything There Is A Season) med The Byrds.
Bandets fyra första album har just släppts på CD och det är bara att njuta av
originallåtarna. Tyvärr får man ett helt gäng med alternativa tagningar på
köpet.
Men Eight Miles High med sin basgång och tjutande gitarr är lika bra i dag som i
mars 1966 då den gick uppför världens listor. Tyvärr stannade den på vägen
eftersom amerikanska radiostationer bannlyste låten. Orsak: ”Textinnehållet
anspelar på upplevelser under narkotikarus”.
Men texten beskrev bara den normala flyghöjd som trafikplan brukar använda.
Låten hette från början Six Miles High. Det lät inget bra tyckte
Byrds-medlemmarna och när Beatles samtidigt hade en hit med Eight Days A Week
var det bara att byta. Och det har således absolut inget med narkotika att göra…

I originalsättningen av Byrds fanns Jim (Roger) McGuinn och David Crosby (senare
Crosby, Stills & Nash).
En dag år 1964 stod Crosby och McGuinn på Troubadour i Los Angeles när de fick
syn på en man som såg ut som en blandning (?) av medlemmarna i Rolling Stones.
Utseendet räckte för att Michael Clarke skulle bli trummis i bandet. Han hade
aldrig suttit vid ett par trummor men attityden var riktig, enligt Jim McGuinn
som berättar historien på Byrds egen hemsida.
Lite överraskande kanske det är att jazzgiganten Miles Davis låg bakom Byrds
första skivkontrakt. Åtminstone enligt McGuinn.
På första singeln Mr. Tambourine Man (skriven av Bob Dylan) spelar bara McGuinn.
De andra klarade inte av det riktigt.
Istället togs studiomaffian in: Hal Blaine på trummor, Larry Knechtel på bas,
Jerry Cole på elgitarr och Leon Russell på elektriskt piano.
1967 släppte Byrds (stavningen var influerad av Beatles ”felstavning”) albumet
Younger Than Yesterday med hitten So You Want To be A Rock´ n Roll Star, som
handlade om konstgjorda grupper typ Monkees. Sedan började Byrds byta medlemmar
oavbrutet. 1967 värvades Gram Parsons som tidigare spelade i The International
Submarine Band som gjorde LP:n Safe At Home. Den räknas som den första
countryrock-skivan någonsin.
Country of The Rodeo spelades in men redan 1968 lämnade Parsons gruppen eftersom
han inte ville turnera i Sydafrika. Men det berodde inte på apartheid utan på
att han hellre ville rumla runt med sina nyfunna vänner Marianne Faithfull och
grabbarna i Stones.
Otaliga förändringar av gruppen följde men det blev inte fler listettor även om
Chestnut Mare gick hyfsat 1970.
Den förste som lämnade Byrds var Gene Clark. Han hade sett ett plan störta när
han var liten och var därför något flygrädd. Lite panikångest drabbade honom när
han skulle flyga från Los Angeles till New York. Han var tvungen att gå av
planet. Det här är vad McGuinn sa till Gene Clark:
– You can´ t be a Byrd, Gene, if you can´ t fly.
HARRY AMSTER

PS Gene Clark dog 1991 och Michael Clarke 1993.