60-talets hits: Jethro Tull!

A New Day Yesterday med Jethro Tull inledde deras stora genombrottsskiva Stand up från 1969, en skiva jag fortfarande tycker är alldeles lysande eftersom de inte hunnit bli så fantasilöst tråkiga ännu. Här är melodierna fräscha, Ian Anderson kreativ och de bra låtarna står på rad: Jeffrey goes to Leicester Square, Bourée (även om den är uttjatad), Back to the family, Nothing is easy och Fat man.

Kolla nedan på A new day yesterday från Fillmore East (eller här), lyssna på sköna Jeffrey goes to Leicester Square här och läs min artikel om Jethro Tull (SvD 1999-10-18).

Nästa avsnitt: Red rubber ball med Cyrkle.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals. VikkiCarr. Tom Jones. Carole King. Rolling Stones. Carly Simon. Shirelles. Cliff Richard. Hounds. Gary Puckett & The Union Gap. Creedence Clearwater Revival. Simon & Garfunkel. Beatles. Bob Dylan. Klicka här.

Det var inte bara den suggestiva inledningen på första låten A new day yesterday på albumet Stand up. Eller de arabiska trummorna på Fat man. Inte heller den svindlande vackra flöjten på Bachs Bourée. Nej, när man vek upp omslaget så ställde sig herrarna i Jethro Tull upp som pappfigurer. Som 17-åring var det roligt. Då. Nu är Ian Anderson tillbaka med en ny skiva och hyllas som en hjälte i – Financial Times.

Ian Anderson är Jethro Tull. Han brukar beskrivas som diktatorn i gruppen. 1968
spelade han blues med The John Evan Band. När gruppen sprack bildades Jethro
Tull, som tog namnet efter en jordbruksförnyare som levde på 1700-talet.
Ian Andersons ostyriga, långa hår och vilda ögon tillsammans med en ruggig
överrock och ett evigt blåsande på flöjten, stående på ett ben gjorde honom till
en karismatisk figur som alla drogs till. Musiken var en blandning av blues,
jazz och folk.
Det började uruselt med att singeln Sunshine day släpptes med ett feltryck.
Istället för Jethro Tull råkade det stå Jethro Toe.
Debutalbumet This was gick in på topp 10-listan i England i slutet av 1968.
Gitarristen Mick Abrahams lämnade snart gruppen för att han var oense om den
musikaliska inriktningen. Istället bildade han Blodwyn Pig.
Anderson ersatte honom med Martin Barre, som 31 år senare fortfarande spelar i
bandet. Han var med och skrev Living in the past som blev en stor hit, även i
USA. På Tio i topp kom den däremot inte in.
Stand up gick upp på toppen både i England och USA och mycket bättre blev det
aldrig även om gruppen släppt otaliga album sedan dess. Uppföljaren Benefit gick
också bra och flera medlemmar ur John Evan Band sökte sig till Jethro Tull.
Först ut var John Evan själv på keyboard och basisten med det FN-klingande
namnet Jeffrey Hammond-Hammond (jmfr Boutros-Boutros Ghali). Egentligen heter
han bara Jeffrey Hammond men Ian Andersson tyckte det lät bättre med dubbelnamn.
1971 kom Aqualung (med mycket spelade Locomotive breath) som följdes av Thick as
a brick, som toppade USA-listan. Ian Anderson fortsatte med temaalbum vilka
pågick i evigheter, som A passion play (1973). Nu började anklagelserna om det
pretentiösa bandet komma allt oftare. Skällsord som ”ambitiöst pretentiös
symfonisk rockmusik” älskade kritiker att skriva. SvD Citys kritiker Stefan
Malmqvist brukar kalla Anderson för en ”tvärflöjtspajas”. Hipfaktorn har varit låg i många år.
Men albumet War child blev en storsäljare i USA och Heavy horses, från 1978, har
just utsetts till en av de tio bästa folkrockskivorna genom tiderna av
musikmagasinet Q.
Bandet bytte medlemmar oavbrutet och under 1980-talet sålde de alldeles
strålande igen. Nya skivan Dot com är helt ok, vilket är lite överraskande. När
jag såg bandet 1995 på Konserthuset var det tragiskt eftersom Anderson inte
nådde upp till de höga tonerna. Men han har tydligen ryckt upp sig sedan dess.
Som någon har uttryckt det, det finns ingen anledning till att Anderson inte kan
fortsätta i evighet. Och skulle det inte funka har han byggt upp en rökt
lax-rörelse med upp till 350 anställda i Skottland.
Det bästa Anderson vet är svenska AGA-spisar:
– Ni svenskar gör världens bästa spisar – jag är på min tredje – och det skulle
aldrig falla mig in att köpa nåt annat, har han sagt.

Jethro Tull
Några av medlemmarna genom åren: Ian Anderson, flöjt (född 1947); Mick Abrahams,
gitarr (1943), Glenn Cornick, bas, (1947) Clive Bunker, trummor (1946), Martin
Barre, gitarr (1946)
Tillfälliga medlemmar: Tony Iommi (senare Black Sabbath), David O”List (The
Nice), Eddie Jobson (Roxy Music), Dave Pegg (Fairport Convention)
Några singlar: Sweet dream, The witch’s promise, Life is a long song, Bungle in
the jungle.
Fler album: Minstrel in the gallery, Too old to rock’n’roll – too young to die,
Songs from the wood, Stormwatch, A, Walk into light (solalbum från Ian
Anderson), Broadsword and the beast, Under wraps, Crest of a knave (som fick en
Grammy 1987 för bästa ”heavy metal”-album!), Catfish rising, Roots to branches
Medverkade i: Rolling Stones Rock’n’roll circus 1968.
Ian Anderson influerad av: Rahsaan Roland Kirk.
Sålt: Mer än 60 miljoner skivor.
HARRY AMSTER