Annons

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Hemligheten med (I can’t get no) satisfaction är nog att Mick Jagger låter så snäll och vek i rösten i början och sedan använder sig av sin välbekanta manliga rockröst så att man förstår att han menar allvar med sin existentiella ångest och funderingarna om vad han hör på radio och tv om att konsumera mera. Och texten handlar nog mer om otillfredsställelse när det gäller livet än sexet. Eller båda. Whateva.

I can’t get no satisfaction
I can’t get no satisfaction
’cause i try and i try and i try and i try
I can’t get no, i can’t get no

When i’m drivin’ in my car
And that man comes on the radio
He’s tellin’ me more and more
About some useless information
Supposed to fire my imagination
I can’t get no, oh no no no
Hey hey hey, that’s what i say.

Satisfaction släpptes 1965 och låg etta överallt. Du kan läsa hur den kom till här under (SvD 1995-06-03) och även kolla videon. Roligast är att Satisfaction lika gärna kunde ha hetat Aunt Millie Caught Her Left Tit In The Mangle. Åtminstone om man ska tro på onelinerns mästare Keith Richards. Hans riff till låten är hur som helst oförglömligt även om Stones i liveversionerna ofta hafsar förbi de tre noterna i riffet.

Nästa avsnitt: You’re so vain med Carly Simon.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. McCoys. Dusty Springfield. Animals. VikkiCarr. Tom Jones. Carole King. Klicka här.

När Mick Jagger var 23 år hade han bestämt sig. Inga fler turnéer.
– Jag vill koncentrera mig på att läsa, klippa min film och ha kul. Popen känner jag mig inte delaktig i längre.
Så lät det 1966. 30 år senare är farbror Jagger ändå på turné.
1965 var roligare. Den 5 maj köpte Keith Richards en Gibson Fuzzbox. Samma kväll
tog Rolling Stones in på Gulf Motel, Clearwater, Florida. På natten drömde
Richards om ett riff:
– Jag bara vaknade upp, tog fram gitarren och . . . I can”t get no . . .
satisfaction. Jag spelade upp den för Mick och sa att orden var I can”t get no
satisfaction. Det var bara en arbetstitel. Den kunde lika gärna ha hetat Aunt
Millie Caught Her Left Tit In The Mangle.
Låten lät lite countryaktig i början.
– Inte alls som rock. Mick gillade den inte. Han tyckte låten var ett skämt. Och
jag tyckte inte låten var kommersiell nog för att bli en singel, säger Keith
Richards i tidningen Mojo.
Av någon anledning fick Jagger för sig att skriva en text. Så när de anlände
till Chicago 10 maj för att spela in LP:n Out Of Our Heads hade Keith bestämt
att den passade till en b-sida, med riffet spelat på blåsinstrument. De gjorde
en råtagning med Brian Jones på munspel.
Nästa dag flög de till RCA Studios i Hollywood. Enligt Bill Wyman ”lät det
plötsligt rätt när Keith använde sin Gibson Fuzzbox och Charlie Watts hittade en
ny takt”.
Mick och Keith var fortfarande inte övertygade. De erkände att riffet var minst
sagt inspirerad av Dancing In The Street med Martha And The Vandellas. Keith
ansåg till och med att låten var mer eller mindre en kopia. Till slut röstade de
tre andra stenarna, plus managern Andrew Loog Oldham och pianisten Ian Stewart,
för att Satisfaction skulle bli nästa singel.
Motvilligt gav Mick och Keith upp. Och låten gick in på första plats både i USA
och England. Den blev det stora genombrottet.
Bob Dylan skämtade en gång med Keith Richards och sa:
– Jag skulle ha kunnat skriva Satisfaction, men du skulle inte kunna skriva Mr
Tambourine Man.
Jagger kommenterar detta i tidningen Rolling Stone 1968:
– Han är sån, Bob Dylan. Och det är sant det han säger. Men jag skulle vilja
höra Bob Dylan sjunga I can”t get no satisfaction . . .
HARRY AMSTER