60-talets hits: The Animals!

Don’t let me be misunderstood med The Animals var nog en av de första singlar jag köpte och Eric Burdon av de sångare jag gillade mest under 60-talet. Förstod nog inte texten så bra men att det handlade om kärleksproblem i vanlig ordning gick ju in. Underbar melodi så lyssna och njut. The Animals fick en hit med låten 1965:

Baby, do you understand me now
Sometimes I feel a little mad
But don’t you know that no one alive
Can always be an angel
When things go wrong I seem to be bad
But I’m just a soul whose intentions are good
Oh Lord, please don’t let me be misunderstood

Läs gärna min artikel om The Animals (SvD 1996-09-23 ) och lyssna på Don’t let me be misunderstood.

Nästa avsnitt: Let it please be him med Vikki Carr.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. Klicka här.

1965 var det Animals som gällde och jag köpte naturligtvis singeln Don’t Let Me Be Misunderstood. Den gick ständigt på skivspelaren och jag var nog inte den ende som kände igen sig i refrängen:

But I’m just a soul who’s
intentions are good
Oh, Lord please don’t let me
be misunderstood.

Låten kom sjua på kvällstoppen och jag var lycklig. Sångaren Eric Burdon med sin bluesiga och känslofyllda röst kunde få vilken dussinlåt som helst att låta bra. Sorgligt nog dog Animals originalbasist Chas Chandler i somras. Det var mannen
som upptäckte Jimi Hendrix och tog honom till England där han fixade en spelning
på Ronnie Scott’s 1965 med Eric Clapton. Halvvägs in på låten Killing Floor
lämnade Clapton scenen och Chandler hittade honom med huvudet i sina händer
backstage: ”Du sa aldrig att han var så jävla bra”, var Claptons enda kommentar.
Chas Chandler lanserade även gruppen Slade som slog igenom med Get Down And Get
With It och sedan fick 16 topp 20-hits.
Men tillbaka till The Animals som ursprungligen hette The Alan Price Combo efter
organisten. Bandet bildades 1961 i Newcastle-upon-Tyne. Burdon kom från
bluesbandet The Pagans och stilen var R&B, influerat av Chuck Berry, Bo Diddley,
Howling Wolf, Muddy Waters men framförallt John Lee Hooker.

Första singeln kom 1964: Baby Let Me Take You Home. Med House Of The Rising Sun
kom det stora genombrottet. Inom två veckor låg den etta på Englandslistan.
Den låten är antagligen fortfarande en plåga för alla som tvingas höra på en som
just lärt sig spela gitarr. Det var också den första brittiska låten som nådde
förstaplatsen på USA-listan sedan beatvågen startade (förutom Beatles listettor
förstås).
Även Bob Dylan hade med denna traditionella låt på sitt debutalbum och det sägs
att Animals version fick honom att börja spela elektriskt.
Hitsen kom tätt: I’m Crying, Bring It On Home To Me (med pianointrot, låten
skrevs av Sam Cooke), We Gotta Get Out Of This Place och It’s My Life (båda
ovanliga för att de börjar med basgångar av Chandler).
Alan Price hoppade av i maj 1965. Han gillade inte att turnera och var dessutom
rädd att flyga: ”Vi repeterade aldrig, vi bara spelade” sa han och startade en
solokarriär med Alan Price Set och fick hits med I Put A Spell On You och Hi
Lilli Hi Lo (som Shanes också gjorde. Tyvärr).
Eric Burdon fortsatte med nya medlemmar och hits: Inside Looking Out och Don’t
Bring me Down (av Gerry Goffin och Carole King).

Och så When I Was Young som bara blev en stor hit i Australien vilket
resulterade i en stor turné tillsammans med Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich
och Paul & Barry Ryan. Med briljanta textrader som
I met my first love at thirteen
She was brown and I was
pretty green
borde listklättringen nått högre än 45 i England.
Nånstans däremellan passade Burdon på att gifta sig med 20-åriga engelsk-indiska
fotomodellen Angie King. Han var osäker på exakta datumet för sin bröllopsdag
och skickade därför inbjudningar till förmiddagsbröllop både på onsdagen och
torsdagen.

I september 1966 upplöstes gruppen men Burdon fortsatte med Eric Burdon &
Animals. Han hängde på den psykedeliska stilen och blev riktigt stor i USA med
San Franciscan Nights, Monterey (som är en recension i musikform av
Montereyfestivalen) och Sky Pilot. En av medlemmarna i bandet var Andy Summers
(sedermera gitarrist i Police).
Burdon försökte sig på en filmkarriär men började istället spela med den svarta
gruppen Night Shift som ändrade namn till War och en ny karriär tog fart. Lyssna
gärna på Eric Burdon Declares War som är en utmärkt platta, särskilt låten
Tobacco Road. Wars version av Rolling Stones Paint It Black är också helt okej.
Taskigt material och taskiga kemikalier har hindrat Burdon från framgångar de
senaste decennierna. Han har flyttat runt bland världsdelarna och bodde faktiskt
i Göteborg ett par år i början av 80-talet. Titeln på hans självbiografiska bok
säger egentligen allt – I used to be an animal but I’m allright now
HARRY AMSTER

PS Animals finns nu i olika varianter som åker runt efter diverse namnbråk. Burdon ger ut skivor då och då och rösten är förvånansvärt intakt.