60-talets hits: McCoys!

Hang on Sloopy med The McCoys låg etta i USA 1965, en riktig tonårslåt som jag älskade med en refräng med de nästan infantila orden:

Hang on Sloopy, Sloopy hang on
Hang on Sloopy, Sloopy hang on.

Numera är Hang on Sloopy tydligen staten Ohios officiella rocklåt, kanske något vi borde införa i Sverige också. Yardbirds gjorde en cover på låten liksom Supremes och självaste Bruce Springsteen kör den live, lyssna här. McCoys har mycket med Johnny Winter och Kiss att göra vilken ni kan läsa i min artikel nedan (SvD 1998-11-16) och kolla också in McCoys när de gör sin Hang on Sloopy.

Nästa avsnitt: You don’t have to say you love me med Dusty Springfield.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Peter & Gordon. Cilla Black. Electric Prunes. Klicka här.

Jag bryr mig inte om vad din pappa gör, för du vet ju Sloopy att jag är kär i dig. Med de poetiska raderna skrev The McCoys och Hang on Sloopy in sig i skivhistorien. Fortsättningen är också underbar: ”Sloopy let your hair down girl let it hang down on me…” Inte undra på att sångaren och gitarristen Rick Zehringer bytte namn till Derringer. Sedan spelade han med Kiss.

Gruppen bildades 1962 i Union City, Indiana av bröderna Rick och Randy
Zehringer. Gitarristen Rick var 15 år gammal och trummisen Randy bara elva. I
början hette de Rick & the Raiders och Rick Z Combo men bytte snabbt namn efter
Ventures instrumentallåt The McCoy från 1960, som var B-sida till hitten Walk
don’t run.
McCoys fick ett kontrakt med låtskrivaren och producenten Bert Berns och via
honom kontakt med gruppen The Strangeloves som 1965 var ute på turné med
engelska Dave Clark Five. Strangeloves (som hade en hit med I want candy) erbjöd
McCoys att spela in Berns låt Hang on Sloopy som 1964 var en hit med Vibrations
med titeln My girl Sloopy.
Dave Clark Five hade lagt märke till den positiva publikresponsen när
Strangeloves körde Sloopy och planerade att spela in den så fort de kom till
England. Men McCoys hann före och Hang on Sloopy toppade USA-listan och sålde
över en miljon skivor.
Under inspelningarna var Randy tvungen att stå upp när han spelade trummor
eftersom han inte nådde ner till baspedalen.
I Storbritannien slog Sloopy också stort. Det var första singeln på Immediate
Records, som ägdes av Rolling Stones manager Andrew Loog Oldham. Texten förbjöds
aldrig, trots det raka budskapet:
”Come on Sloopy/Well it feels so good/You know it feels so good/Shake it, shake
it, shake it Sloopy”.

Uppföljaren var Peggy Lees gamla hit Fever som gjordes med Hang on Sloopy-takt.
Den kom sjua på USA-listan. Intressantast var egentligen baksidan, Sorrow, som
the Merseys gjorde en cover på och nådde fjärdeplatsen i England med. David
Bowie hade med den på sin lp Pin-Ups 1973.
McCoys fick ytterligare två små hits: Up and down och Come on let’s go (Richie
Valens låt). Sedan försökte de komma ifrån sin trallvänliga pop och gjorde den
psykedeliska låten Don’t worry mother, your son’s heart is pure. Det hjälpte
inte trots att den handlade om deras mamma som var orolig för sina söners
mentala hälsa efter en turné med Rollling Stones.
1968 bytte de istället skivbolag för att få större artistisk frihet. Gruppen
släppte albumet Infinite McCoys där de använde sig av Blood, Sweat & Tears
blåssektion. Det blev inga hits nu heller.
1969 blev de sammanförda med albino-blues-gitarristen Johnny Winter och då
passade Rick Zehringer på att byta namn till Derringer (brorsan Randy fortsatte
att heta Zehringer). Rick producerade albumet Johnny Winter And… och McCoys
spelade, vilket de även gjorde på uppföljaren Johnny Winter And… Live.
När Winter slutade turnera 1972, för att få bukt med sitt heroinmissbruk, gick
Rick Derringer med i Johnnys brorsa Edgars band White Trash och spelade på
albumet Roadwork. Han producerade också listettan Frankenstein 1973.

Samma år släppte Rick soloalbumet All American boy som nådde 25:e platsen på
USA-listan. 1976 bildade han hårdrockgruppen Derringer som släppte flera album,
men ingen sålde speciellt bra. 1984 producerade han Weird Al Yankovic’s
parodi-album där Eat it (ett lustmord på Michael Jacksons Beat it) blev en hit.
Derringer har sedan fortsatt att göra skivor och turnerar för tillfället i USA.
Hittills har Rick fått mest uppskattning som studiomusiker, framförallt när han
spelade på skivor med Steely Dan vars 1974-hit Rikki don’t lose that number
handlade om just honom. Han har också spelat med Barbra Streisand, Todd
Rundgren, Bette Midler, Alice Cooper, Cyndi Lauper och Kiss.
– På skivorna med Kiss var sällan mitt namn med, men nästan alla förstår att det
inte är killarna i Kiss som spelar musiken, säger Rick Derringer i dag i en
intervju med Rock Village.
HARRY AMSTER