60-talets hits: Electric Prunes!

I had too much to dream (last night) med The Electric Prunes är nog en av de bästa poplåtarna någonsin. Den kom i slutet av det lysande popåret 1966 men blev inte alls en så stor hit som man kan tro så här massor av decennier senare. I USA nådde den elfte plats och i Storbritannien bara 49:e plats 1967. Men på alla garagerocksamlingar som Nuggets finns den ständigt med. Fuzzgitarren i början är klassisk och melodin lysande. Texten handlar om en kille som drömmer om sin älskade, väldigt påtagligt.

Numera har bandet återförenats, spelat in albumet Feedback och är ute och turnerar igen. Läs min artikel från 1997 i SvD nedan och kolla in en svajig video.

Nästa avsnitt: Hang on Sloopy med McCoys.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots., Nancy Sinatra, Kinks. Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees. Move. Lou Christie. Julie Driscoll, Brian Auger & The Trinity. Sam The Sham And The Pharaohs.. Lemon Pipers. Harper’s Bizarre. Donovan. Klicka här.

Visserligen är de klassiska one-hit-wonders men vad spelar det för roll när låten är psykedeliska nationalsången I had too much to dream (last night). När det dessutom släppts en ny cd med titeln Stockholm 67 är det ingen tvekan. Electric Prunes garage-psykedelia regerar.
Hitsingeln I had too much too dream (last night) från 1967 börjar med en
fuzz-gitarr som, fyndigt nog, vandrar mellan högtalarna. Sedan kommer texten som
absolut tål att lyftas fram, mest på grund av sin explicita post-modernistiska
touch: ”Last night your shadow fell upon my lonely room/I touched your golden
hair and tasted your perfume/Your eyes were filled with love the way they used
to be/Your gentle hand reached out to comfort me/ Then came the dawn/And you
were gone.”
Sångaren James Lowe spelade 1964 i ett bluegrassband på Hawaii men tog sig till
Los Angeles året därpå för att bilda Electric Prunes med gitarristen Weasel
Spagnolia. Första singeln Ain’t it hard floppade men drömlåten nådde en
elfteplats på USA-listan.

I had too much to dream (last night) skrevs av den kvinnliga duon Annette Tucker
och Nancy Mantz, som också gjorde låtar till The Knickerbockers, Chocolate
Watch Band och Quicksilver Messenger Service. Förresten låter Summer wine med
Lee Hazlewood och Suzi Jane Hokom som en karbonkopia av Prunes drömvers, men den
historien ska vi absolut inte gå in på här.
Tyvärr floppade debutalbumet The Electric Prunes men singeln Get me to the world
on time blev en liten hit både i USA och i Storbritannien. Uppföljaren The
great banana hoax gick mest upp i rök och kom inte ens på listorna.
I slutet av 1967 turnerade gruppen i Europa och den 14 december spelade bandet
på Konserthuset i Stockholm. Ett inspelningsteam från Sveriges Radio, med
producenten Klas Burling i spetsen, bandade konserten på en
fyrakanalsbandspelare. Delar av konserten sändes den 17 januari 1968 i
programmet Tonårskväll.
Nu har P3 Lives Janne Waldenmark och Maths Broborg och gjort en ny mix för det
brittiska skivbolaget Heartbeat Productions som skaffat sig rättigheterna.
Rekommenderas.

1968 utökades gruppen med ett helt gäng musiker som spelade in albumet Mass in F
Minor. Den brukar kallas för den första rockoperan och bygger på en katolsk
mässa. Sålde naturligtvis ingenting och blev därför omedelbart kultförklarad. En
kritiker skrev: ”Den låter som om döva munkar reciterar gregorianska hymner.”
Låten Kyrie Eleison Mardi Gras är i med under kyrkogårdstrippen i filmen Easy
rider, vars soundtrack sålde desto mer.

Bandet sprack snart men fortsatte med olika bandkonstellationer som behöll
namnet. Det blev ytterligare en religiös platta med namnet Release of an oath.
Det sista albumet Just good old rock’n’roll släpptes 1969 (utan att någon av de
fem originalmedlemmarna var med!) och sedan är de elektriska katrinplommonens
tid definitivt förbi.
På nätet finns en färsk intervju med trummisen Preston Ritter, som lämnade
bandet 1967 för att han inte kom överens med sångaren James Lowe. Han började i
stället att spela med Linda Ronstadt, James Brown och Beach Boys. Ritter hävdar
i intervjun att Electric Prunes var först i världen med att använda
wah-wah-pedal (i reklamradiosnuttar) och att fuzz-ljudet på I had too much to
dream var exakt samma som sedan användes av Rolling Stones på Satisfaction.
– Vår producent Dave Hassinger var med och gjorde Stones album Aftermath så vi
mötte dem genom honom. Och Jimi Hendrix sa till oss att vi hade influerat honom,
säger Preston Ritter.

När Electric Prunes slog igenom i USA började en hektisk turnétid och basisten
Mark Tulin har berättat att de enda som var långhåriga på den tiden var
medlemmar i popgrupper, vilket gjorde att glåporden (oftast ”bögjävel”)
haglade över gruppen.
– Dessutom var vi tvungna att ha lila kostymer vilket gjorde att vi såg ut som
Pat Boone på syra, säger Mark Tulin.
HARRY AMSTER