60-talets hits: Wooly bully!

Wooly bully med Sam The Sham And The Pharaohs är en underbar bagatell som är så usel att den är riktigt bra. Uppföljaren Likl’ red riding hood är som en vacker barnvisa. Båda blev miljonsäljare och har man hört dem så glömmer man aldrig. Läs storyn om Sam the Sham som jag skrev 1996, kolla sedan in Wooly bully och lyssna på Lil’ red riding hood. Vill du veta vad Sam har för sig idag ska du klicka här.

Nästa avsnitt: Green tambourine med Lemon Pipers

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots, Nancy Sinatra, Procol Harum, Sly & The Family Stone, Monkees, Move. Lou Christie. Klicka här.

Rockens mest berömda nedräkning lade grunden för en osannolik karriär för gruppen med det svindlande namnet Sam The Sham And The Pharaohs: ”Uno, dos, one, two, tres, quatro”.
Wooly bully fortsatte med en lysande poptext som saknar all intellektuell substans (även om en kulturknutte säkert skulle kunna skriva om ”inkännande rader som på illustert sätt beskriver rockidiomets sprängkraft”):
”Matty told Hatty about a thing she saw/Had two big horns and a wooly jaw/Wooly Bully, wooly bully/Wooly bully, wooly bully, wooly bully”.
Sam the Sham heter egentligen Domingo Samudio och föddes i Dallas, Texas 1937. Han testade boxning och flottan men satsade sedan på tex-mex-musik. Två gigantiska hits följde: Wolly Bully (1965) och Lil’ Red Riding Hood (1966). Båda kom tvåa på USA-listan och blev miljonsäljande världssuccéer. Någon har beskrivit Wooly Bully som partyplattan nummer ett någonsin. Och på Oldies-stationerna pumpar orgeln än idag.
Sam utökade sedan The Pharaohs med tre kvinnor som körade, The Shamettes. De släppte en egen singel som ett svar på Riding Hood: (Hey There) Big Bad Wolf. Den tredje hiten blev The Hair On My Chinny Chin Chin.
Osannolika namn tycktes (för)följa bandet. Eftersom Sam tyckte att Samudio var för långt blev det Sam. Han var ingen virtuos på orgel utan låtsades (shamming) spela ibland, därav namnet. En annan anledning bandet brukade dra till med på presskonferenser var: ”Alla andra namn var upptagna”.
Bandet var klädda i en egyptisk utstyrsel med lakan och turbaner bestående av handdukar – något de hatade. Det hade börjat som ett skämt på en klubbspelning och succén gjorde att de tvingades bära sina dräkter.
Dessutom var de skäggiga. När Sam rakade av sig blev det stora krigsrubriker. Han hade också en ring i örat, något han hävdar han var först med bland popartister. Ett tag sålde gruppen mer än Beatles och analytiker hävdade att Sam The Sham hade hittat tillbaka till originalen Little Richard, Carl Perkins och Elvis medan Beatles skrev lugnare låtar som If I Fell och Herman’s Hermits toppade listorna med Mrs Brown You’ve Got A Lovely Daughter.
Själv ville Sam bli operasångare: ”Ingen kan slå Jussi Björling. . . han var
störst”.
Sam the Sham var rätt kaxig på den tiden och brukade roa sig med att reta upp journalister med att han inte erkände Beatles storhet: ”Jag vet var rocken kom ifrån och det var inte England”.
Det var hans etniska bakgrund som gjorde att han räknade in låten på engelska och spanska. Producenten gillade inräkningen men Sam ville ta bort den. Sam är glad att han förlorade detta gräl.
Han har släppt flera solo-LP:n och sjöng två låtar i filmen The Border (1982) med Jack Nicholson där Ry Cooder stod för huvuddelen av musiken.
Numera sjunger Sam, 59, kristna låtar även om han senast i oktober spelade sina hits i Hollywood i en show med titeln The Legends of Rock and Roll. I juni 1965 var det livat när 160 radiostationer i USA körde en tävling om vad en ”wooly bully” var för något. Det är okänt vilket förslag som vann.
Sam the Sham tröttnade ordentligt på The Pharaos vilket hörs när han uttalade sig för magasinet Fusion 1969: ”Det tog mig lång tid att bli av med den där jävla turbanen. Till slut dumpade jag den i St Louis och jag lever i konstant skräck för att någon skall hitta den och skicka tillbaka den till mig.”
HARRY AMSTER