60-talets hits: Sly & Family Stone!

Thank You (Falettinme Be Mice Elf Agin) med Sly and the Family Stone, som släpptes i december 1969, är så där riktigt funkig och jag vet inte om det går att få det mer svängigt. Lika hypnotiskt som någon av James Browns bästa låtar. Sly Stone försvann i drogdimman men på sistone har 66-åringen faktiskt uppträtt då och då i hyfsat skick. Läs gärna min artikel från 1996 (cd-spelaren, om ni kommer ihåg den, spelar fortfarande en huvudroll) och titta på videon.

Nästa avsnitt: I’m a believer med The Monkees.
Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots, Nancy Sinatra, Procol Harum. Klicka här.

Börja med att sätta på Stand! med Sly and The Family Stone. En trumvirvel och en popsång tonar fram – kanske inte så uppseendeväckande de första minuterna.
Men hoppa fram till 02:17 så kommer ett break som får CD-spelaren att gunga ner på golvet. Basen och trummorna tillsammans med blåset gör det inte svårt att förstå att Sly Sylvester Stewart är funkkungen nummer ett. OK, James Brown får väl också vara med. Det är heller inte förvånande att just dessa båda herrar har samplats alldeles för många gånger av dagens svarta grupper.
Men vidare i musiken och Thank You (Falettinme Be Mice Elf Again) som börjar med århundradets mest pumpande bas och trummor som än en gång gör att CD-spelaren lever farligt: ”Lookin’ at the devil, Grinnin´ at his gun. Fingers start shakin’, I begin to run…” Wah-wah-gitarr, rytmisk sång, blås som omsluter de andra instrumenten… det är oerhört konstigt att Sly Stone ägnat större delen av sitt liv åt att bli hög. Fyra minuter och 42 sekunder av den här låten är en tripp som är alldeles nog.
Vidare till If You Want Me To Stay som öppnar med årtusendets basgång som varar i 26 sekunder. Eller varför inte Family Affair eller Dance To The Music eller låten gruppen spelade på Woodstock-festivalen: I Want To Take You Higher eller…
Den nu 53-årige Sly bildade Family Stone 1967. I gruppen ingick brodern Freddie, systern Rosemarie och kusinen Larry Graham (som senare startade Graham Central Station). Sjumannagruppen spelade gitarrer, trumpet, bas, piano, sax och trummor. Mixen av jazz, soul, rock och psykedeliska gitarrer gjorde att San Fransisco-publiken slöt gruppen till sitt hjärta. Hitsen avlöste varandra både i USA och England. De låg etta i USA med Everyday People, Thank You, Famil Affair och LP:n There´s A Riot Goin´ On.
Sly Stone gillade spektakulära händelser och gifte sig på Madison Square Gardens scen med Kathy Silva i juni 1974. Fyra månader senare skilde hon sig efter en del rejäla omgångar. Sly Stone började sin skivkarriär redan som fyraåring då familjebandet The
Stewart Four spelade in plattor. Sly spelade trummor och gitarr i låten On The Battlefield For My Lord. Innan Family Stone bildades producerade han bland annat gruppen Beau Brummels.
Med Family Stone förändrade han den svarta musiken för alltid. Pulsera är nog rätta ordet om man ska beskriva musiken som influerade alla från Jimi Hendrix till Miles Davis.
Men kokainet tog tidigt tag i Sly och han började missa konserter, han kunde lämna en TV-studio strax innan ett framträdande vilket minst sagt var förödmjukande för de övriga i bandet. Han fängslades för knarkinnehav 1987 och har åkt in och ut från rehabiliteringshem. Han har nyligen kommit ut från ytterligare ett behandlingshem och hans son Sylvester Jr, 22 år, förklarar sinfars beteende så här i People Magazine:
– Han har haft problem för att han inte lyckats bli vuxen.
En förklaring så god som någon. Sonen hävdar att Sly Stone äntligen spelat in nytt material inklusive en hyllning till Miles Davis med titeln Miles and Miles. Mellan 1968 och 1973 gick det lysande för Family Stone men sedan hände allt lika sporadiskt som det brukar göra när knarkmissbrukare är inblandade.
Men skaffa Sly and The Family Stones skivor. Lyssna på Everyday People, ytterligare en låt som börjar väldigt popaktigt: ”There is a blue one who can´t accept the green one, For living with a fat one trying to be a skinny one, And different strokes for different folks, And so on and so on and scooby dooby doo-bee, Oh sha sha – we got to live together.” Låten pumpar på monotont och när den är slut är det inte längre en poplåt utan en…eh…Sly-låt.
HARRY AMSTER

Funkigt och extremt svängigt hos Dick Cavett show: