60-talets hits: Procol Harum!

A whiter shade of pale med brittiska Procol Harum kom så klart 1967 och en hel värld stannade bokstavligen upp på dansgolvet. Alla dansade tryckare med varandra och undrade var det där orgelsolot kom ifrån (Bach), diskuterade texten om ”vestal virgins” och njöt av ännu en perfekt sommarlåt, som låg etta i England i sex veckor i juni och juli. Den sålde en miljon exemplar på fem dagar i Storbritannien. När någon idag frågar vad sångaren Gary Brooker är i för bransch brukar han svara:
– Jag skrev en låt.
Jag pratade med Gary Brooker 2003 så läs gärna intervjun och kolla sedan när Procol Harum spelar A whiter shade of pale.

Nästa avsnitt: Thank You (Falettinme Be Mice Elf Agin) med Sly and the Family Stone.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots, Nancy Sinatra, Kinks. Klicka här.

Ännu en relik från rockens 60-tal gör comeback. Sommarhiten ”A whiter shade of pale” från 1967 spelas fortfarande men nu släpper Procol Harum ett nytt album.
Procol Harum drar sina gamla trogna fans även om sångaren och pianisten Gary Brooker, 57, hävdar att en ny ung publik upptäckt bandet som främst blandar piano, orgel och gitarr i sin musik.
– När vi började spela igen i början av 90-talet kunde man se alla flintskallar i publiken som reflekterade ljuset. Men de senaste åren har många unga dykt upp som kanske tycker vi gör någon slags alternativ musik.
På nya albumet är originalmedlemmarna Matthew Fisher, hammondorgel och textförfattaren Keith Reid tillbaka.
– Jag är nöjd med albumet och tycker det låter mycket genomtänkt med tanke på hur snabbt inspelningarna gick, säger Gary Brooker.
När Procol Harum slog igenom 1967 kunde Gary Brooker inte ens föreställa sig år 2003, än mindre att bandet skulle släppa ett nytt album 35 år senare.
Svårtolkade Bachplagiatet ”A whiter shade of pale” har debatterats ända sedan den släpptes och placerade sig överst på alla topplistor. ”We skipped the light fandango/and turned cartwheels cross the floor”, sjöng folk men begrep inte särskilt mycket för det. Uppföljaren ”Homburg” började så här: ”Your multilingual business friend/has packed her bags and fled”.
– Jag har plötsligt insett vilka underliga öppningsstrofer vi hade om man jämför med andra poplåtar. Keith Reid skrev inte vanliga glada texter så det gällde att sjunga övertygande och naturligt så det inte lät korkat.
Minns du när du skrev ”A whiter shade of pale”?
– Den tog fem minuter att skriva. En enkel låt – om man kan spela fler än tre ackord – som var inspirerad av Bach. Jag fick texten av Keith Reid och sjöng en blues på toppen av instrumenten, så var det klart.
är någon frågar Gary Brooker vilken bransch han jobbar i brukar han svara: ”Jag skrev en låt”. Det sägs att John Lennon en gång satt i baksätet på en limo 1967 och sjöng ”A whiter shade of pale” hundra gånger i rad.
– Jag är numera inte förvånad över att låten fortfarande är populär. Har den inte dött på 35 år kan den säkert spelas i minst 15 år till. Jag får ofta brev av folk som tackar för att de blivit ihop när den spelats.
Varför är den så långlivad?
– Det finns något mystiskt med den som gör att man inte vet varför man blir förtjust. Soundet och atmosfären gör att den är svårglömd.
Var det chockande att bli världsberömd så snabbt?
– Ja. Och vi hade definitivt inte rätt kläder.