60-talets hits: Nancy Sinatra!

Lee Hazlewood-låten These boots are made for walking från 1966 var med den där basgången en låt som nästan alla tog till sig. Det var väl lite kittlande med att bootsen skulle “walk all over you”. Det roliga är att Nancy Sinatra berättat att ”Lee brukade uppmana mig att tänka sexigt. Men jag visste egentligen inte vad
han pratade om”. Jag ringde upp Nancy Sinatra 2007 och hon berättade att hon tänkte starta en kollektion av boots men ingen var intresserad. Hon förklarade också varför hon ständigt blev avfärdad av kritikerna. Läs även intervju med Lee Hazlewood. Och en story här nedan som jag skrev om Nancy Sinatra 1998.

Nästa avsnitt: Sunny afternoon med The Kinks.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs, Manfred Mann, Doors, Turtles, Jackson 5, Beatles, Beach Boys, Ronettes, Cat Stevens, Mamas & Papas, Nilsson, Spencer Davis Group, Young Rascals, Mascots. Klicka här.

Det berömda basintrot, akustisk gitarr, en fladdrig tamburin och sedan Nancy Sinatra med sina vita boots som sjunger ”You keep sayin’ you got something for me…” These boots are made for walking besegrade hela världen i mars 1966. Och Nancy blev omskriven som den enda som törs be pappa dra åt skogen.

Nancy Sinatras gamla lp-skivor har precis återutgivits så det går bra att lyssna
på den bestämda rösten när hon konstaterar att ”one of these days these boots
are gonna walk all over you”. Låten skrevs av Lee Hazlewood som förresten skrev
nästan alla hennes hits och dessutom sjöng underbart klibbiga duetter som
Summer wine, Jackson (som Towa Carson och Mats Olsson gjorde om till den
oförglömliga Vi sticker till Laxå) och Lady Bird.
Hazlewood är egentligen en story för sig själv eftersom han lanserade
gitarristen Duane Eddy, jobbade i Sverige i slutet av 60-talet med Torbjörn
Axelman i tv-produktionen A cowboy in Sweden och gjorde en krogshow med
Ann-Kristin Hedmark 1974. Men det kanske vi återkommer till.
Nancy Sinatra, som fyller 58 år i sommar, föddes i Jersey City men växte upp i
Los Angeles. Pappa Frank såg till att fick debutera i tv tillsammans med Elvis
Presley 1960.
Hon gifte sig med sångaren Tommy Sands och tänkte strunta i karriären, men en
dag frågade hon sin far om han tyckte hon skulle spela in en skiva. Han svarade:
– Try it.
1963 fick hon en liten hit med debutsingeln Like I do men genombrottet kom när
samarbetet med Hazlewood inleddes. Han skrev, producerade och sjöng tillsammans
med henne och hon fick ett tjugotal hits åren 1966-68.
Egentligen var det tänkt att Boots-låten skulle sjungas av en man men Nancy övertygade Lee om att den skulle bli bra mycket roligare om en kvinna sjöng den. Frank Sinatra höll med och då blev det så.

Uppföljaren How does that grab you, Darlin’? var en karbonkopia både melodi- och
textmässigt. Hon sjunger lika kaxigt: This girl is leaving you behind. Nancy Sinatra spelade mycket på sexighet med betoning på att ”här är det jag som
bestämmer”. Hennes image förstärktes av filmrollen som ”tuff läderklädd brud”
i The Wild Angels med Peter Fonda.
”Lee brukade uppmana mig att tänka sexigt. Men jag visste egentligen inte vad
han pratade om”, har Nancy sagt.
Tillsammans med Frank Sinatra gjorde hon Somethin’ stupid, som också blev en
jättehit, en gullidutt-gu-va-vi-tycker-om-varann-låt.
Låten Jackson, den som börjar med ”We got married in a fever”, blev en hit med
Johnny Cash och June Carter men Nancy & Lee spelade också in den på sitt
duett-album och i Sverige tjatades den sönder i radion.
En av hennes sista listframgångar var Hook and ladder, som skrevs av Norman
Greenbaum, han med Spirit in the sky. Nancy Sinatra använde sig av flera kända
studiomusiker som Leon Russell, Glen Campbell och Hal Blaine.
Hon medverkade i flera filmer, bland andra Ghost in the invisible Bikini (1966)
med Boris Karloff, The last of the secret agents (1966) och Speedway med Elvis
(1968).
Efter åren i rampljuset sjöng hon på nattklubbar, startade ett produktionsbolag
och skrev boken Frank Sinatra, my father (en sallad fanns alltid på bordet när
Sinatra-klanen åt middag. Frank rörde den aldrig). Nancy drog sig tillbaka 1974
för att uppfostra sina två döttrar när hennes andra man dog.
I augusti 1995 publicerades stora annonser i tidningarna som gjorde reklam för
återförenade Nancy & Lee på Finlandsbåtarna. Samma år släppte hon
comeback-skivan One more time och vek ut sig för Playboy. Pappa Franks enda
kommentar till bilderna var:
– Du fick för dåligt betalt.
HARRY AMSTER

Här sjunger Nancy Sinatra These Boots Are Made For Walking 1966: