60-talets hits: The Doors!

Alabama song med The Doors är egentligen en helt otypisk Doors-låt. Skriven Av Brecht/Weill och inte av Jim Morrison eller Robby Krieger. Kabaretstämning och nästan uppåt stämning. En ung Jim Morrison sjunger lysande. Ung förresten, killen blev bara 27 år men på slutet såg han med sitt vildvuxna skägg ut som en gubbe.
Kolla in videon nedan där Jim Morrison sjunger Alabama song på Hollywwood Bowl. Bara 1.39 speltid men här ser det åtminstone ut som den pojkaktige sångaren inte är nergången, ett leende skymtar till och med före refrängen.
På Stockholmskonserten 1968 på Konserthuset spelade Doors låtar som Five To One, Love Me Two Times, When The Music’s Over, The Unknown Soldier, The End och Light My Fire. Det känns stort att ha varit där och sett Doors.
Egentligen är det vare sig Beatles, Stones eller Dylan som är mina idoler. Det var Jim Morrison som var den ultimata rockartisten, rebellen. Och han såg ju häftig ut. Ett par år i alla fall. Jag omfamnade alla album till och med The soft parade som alla älskade att såga. Jag njöt när Touch me låg etta i USA trots kritiken. Ja, Doors använde blås. Och? Och så de där eviga hånfulla jämförelserna med Hep Stars. Antagligen för att båda banden använde orgel. Och Hep Stars var ju tacksamma att nedvärdera, för de var ju totalt okreddiga. Hur det gick för organisten i Hep Stars? Bra. Bättre än för kritikerna.
Den 4 juli 1971 var jag och en kompis på väg till Paris och jag bläddrade i tidningen. En notis meddelade att Jim Morrison var död. En notis.

Nästa avsnitt: Happy together med The Turtles.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane, Troggs och Manfred Mann.

2006 intervjuade jag Doors organist Ray Manzarek i SvD. Här är texten:

The Doors är ett av 60-talets mest inflytelserika band. Lagom till 40-årsjubileet släpps en box och en ny intervjubok. Harry Amster guidar till rock, poesi och död med kommentarer från Doors grundare Ray Manzarek.
I mars 1971 beslöt Jim Morrison att lämna Los Angeles för att åka till Paris tillsammans med hustrun Pamela Courson. Den 3 juli dog James Douglas Morrison av en hjärtattack i sitt badkar. ”Det hade runnit lite blod från hans näsa och han log”, berättade frun i ett polisförhör. Morrison begravdes den 7 juli 1971 på kyrkogården Père Lachaise i Paris (till höger) utan några släktingar eller Doorsmedlemmar.
– Vi trodde att Jim skulle ladda batterierna i Paris, inte att han skulle dö. Jag skickade dit vår manager och han bekräftade att Jim var död. Hur såg han ut, frågade jag. Vet inte, sa han. Kistan var förseglad. Då förstod jag att ryktena om att Jim lever aldrig skulle ta slut, säger Ray Manzarek.
Den nya Doorsboxen Perception består av de sex studioalbum bandet hann göra mellan 1967 och 1971. Bland hitsen finns People are strange, Hello, I love you, Touch me, Love her madly och Riders on the storm. The Doors spelade i Stockholm 1968, något Ray Manzarek minns mycket väl.
– Publiken var fantastisk. Och jag älskade era skogar.
Francis Ford Coppola använde Doorslåten The end i Apocalypse now och det är nog det mest minnesvärda i filmen. Det är där Morrison reciterar de berömda oidipala raderna: ”Father, yes son, I want to kill you, Mother…I want to…fuck you.” Han brukade också recitera strofer som: ”When all else fails, we can whip the horse”s eyes, and make them sleep, and cry”.
The Doors, som influerat både Iggy Pop, Nick Cave och Patti Smith, bildades 1965 i Los Angeles av (från vänster) organisten Ray Manzarek, sångaren Jim Morrison, gitarristen Robby Krieger och trummisen John Densmore. Med Light my fire (skriven av Krieger) blev de snabbt kända i hela världen. Den berömda orgelinledningen kom från Manzarek.
– Jag visste inte hur vi skulle börja låten men plötsligt kom mina Bachstudier till användning och fingrarna bara började spela.
Bandet höll i fem år. Under den tiden förändrades Jim Morrison.
– Särskilt hans vikt och skägget som blev gigantiskt. Han upptäckte även alkoholen som till slut dödade honom. Båda hans föräldrar drack. Vi sa till honom att sluta och han svarade: ”Jag ska”. Men vi förstod inte då att alla alkoholister säger att de ska lägga av.
Ray Manzarek tror att Jim Morrison i sin himmel (eller var han nu befinner sig) skulle älska att The Doors firar 40 år och än en gång ska ut på turné tillsammans med förre Cultsångaren Ian Astbury som sjunger Morrisons låtar.
Affischer på Jim Morrison, den vackre rockidolen, hängde överallt. Mannen med de svarta läderbyxorna såg oftast trulig ut på scenen, blundade när han sjöng och kunde plötsligt vråla: ”Wake up!”. På nya Doorsboxen Perception finns alternativa tagningar där det hörs att rösten är nerkörd och grötig mot slutet, trots att han bara är 26 år.
– Första gången jag hörde honom sjunga 1965 lät han som Chet Baker, en mjuk, spöklik, viskande röst, säger Doorsorganisten Ray Manzarek till SvD.

Med åren blev det svårare att ta till sig honom på grund av pretto-texter och en röst som drog mot det teatraliska. Jim Morrison fångade inte bara sin unga publik med poetiska texter. Ryktet om att han blottade sig på scenen spred sig. På det viset lyckades han få hela den moraliska majoriteten att förenas i en lång, utdragen orgasm om att allt det onda kom från Morrisons nedre regioner. Inte från Vietnamkriget som pågick som värst. Han satt till och med inne ett tag för sitt obscena uppträdande.
HARRY AMSTER