60-talets hits: Manfred Mann!

Do wah diddy diddy med Manfred Mann tar nog priset som en av popens dummaste titlar. Den skrevs av låtskrivarparet Jeff Barry och Ellie Greenwich och spelades in av The Exciters, ännu en originallåt som de brittiska banden gjorde covers på och blev världsberömda med. 1964 kom Manfred Manns version och den sprutar fortfarande glädje så fort den går igång. På den tiden hörde jag den ofta på jukeboxar här och var och det är en sådan där måste le-låt. Den låg etta överallt. Jag frågade bandledaren Manfrd Mann 2001 om han är besvärad eller stolt över att förknippas med Do wah diddy diddy. Så här svarade han:

– Jag är häpen över att den överlevt. Men Do wah diddy hindrar mig för att bli
för pretentiös och intellektuell. Det är svårt att döma ut andra efter den
låten, haha.

Sångaren Paul Jones har precis släppt sin nya soloplatta Starting all over again där hans röst låter lite mörkare än tidigare och har en lätt anstrykning av opera. Dock inte så illa som Scott Walker låter nu för tiden.
Eric Clapton är med på två låtar på den bluesiga skivan. På Big blue diamond sjunger han duett med Percy Sledge, han med When a man loves a woman.

Så här är min SvD-artikel om Paul Jones från 1999.

Nästa avsnitt: Alabama song med The Doors.

Tidigare artiklar i serien om 60-talet: Beatles, Bobbie Gentry, Little Peggy March, Small Faces, Tages, Shanes, Four Tops, Jefferson Airplane och Troggs.

När Keith Richards startade ett band frågade han Paul Jones om han ville sjunga. Men Jones sa nej. Sånt man ångrar, brukar han säga i intervjuer. Det blev Manfred Mann och en solokarriär istället. Plus tio hits i Sverige.
Paul Jones, som var något av en rebell under skoltiden, började tidigt sjunga under namnet Thunder Odin med en r&b-grupp. Han fortsatte med en skiffle-grupp, hoppade sedan av Oxfordstudierna och stack till London.
Där blev han polare med Mick Jagger, Keith Richards och Brian Jones. Han bildade
ett band med Brian Jones men det funkade inte eftersom Brian ville bestämma
allting. Eric Clapton brukar påstå att Paul Jones ett kort tag sjöng med hans
grupp the Roosters, vilket Paul inte har något som helst minne av.
I mitten av 1962 berättade Brian Jones att han tänkte bilda en ny grupp med
Keith Richards och undrade om Paul Jones var intresserad av att bli sångaren.
”Du är en obotlig optimist”, blev Jones svar och han började i stället sjunga
med dansbandet Gordon Rees and the Adelphians. Rolling Stones fick nöja sig med
Mick Jagger.
Efter detta följde flera år med Manfred Mann som fick hits med Do wah diddy
diddy, If you gotta go, go now (av Bob Dylan) och Pretty flamingo. Han lämnade
gruppen 1966 för att satsa på en solokarriär. Manfred Mann trodde att gruppen
skulle kollapsa utan honom men med nye sångaren Mike D’Abo fortsatte
framgångarna.
Paul Jones släppte första soloalbumet My way (inte Sinatra-låten) och fick
huvudrollen i Peter Watkins film Privilege med Jean ”Räkan” Shrimpton.
Titellåten blev en stor hit i Sverige men släpptes inte som singel i
Storbritannien. I bioannonsen stod det: ”En frän story om en popsångares uppror
mot idolraseriet och hans desperata försök att finna sig själv”.
I England fick han en hit med High time, rena bompa-bompa-musiken i stil med
Chris Andrews överarrangerade låtar. My advice to you är en annan låt som Chris ”Yesterday man” Andrews kunde ha spelat in.
På Sonny Boy Williamson, en b-sida till singeln I can’t hold on much longer
spelade Jack Bruce bas och på succésingeln I’ve been a bad, bad boy stod John
McLaughlin för gitarren.
Eftersom hitsen fortsatte att komma i Sverige var han ofta här för att spela in
tv och för att uppträda på Gröna Lund, Liseberg och i folkparkerna. Lasse
Samuelssons Dynamite Brass brukade kompa.
1969 lämnade han musikvärlden för att koncentrera sig på teatern och medverkade
bland annat i Hamlet. Tio år senare bildade han The Blues Band med Tom
McGuinness. Efter 600 spelningar i Europa och Nordamerika plus nio album
splittrades gruppen. Paul Jones återvände till scenen och var med i Cats 1982
och fortsatte med Guys and dolls och The beggar’s opera.
På 90-talet sjöng han tillsammans med Mike D’Abo i Manfreds, dock utan Manfred
Mann. Numera sjunger han gospel med hustrun och gästspelar ibland med Chris Barbers jazzband. Dessutom är han programledare i brittisk radio och tv.
I Sverige brukade han lyssna på Hanson & Karlsson. När han spelade in Opopoppa
1967 passade han på att kritisera satellitsändningen av Beatles single All we
need is love.
– För Beatles är det kanske logiskt att världen bara behöver kärlek, men för
folk i Orienten dit programmet sändes, räcker inte kärlek. Jag skulle vilja göra
en låt med titeln ”All we need is grub” (allt vi behöver är käk), sa Paul
Jones och ”log bakom sina hjärtformade glasögon”.
HARRY AMSTER

Här ser ni en strålande glad Paul Jones göra en mimande Do wah diddy diddy medan den skäggige Manfred Mann spelar orgel på sitt ironiskt seriösa sätt.