60-talets hits: Small Faces!

All or nothing från 1966 var en av deras bästa låtar, där det verkligen hörs vilken fin soulröst Steve Marriott hade. Kärlekstexten “Yes it’s all, all or nothing, Yeah yeah, All or nothing, All or nothing, for me” är väl så där. Men gruppen är så samspelt och Marriott sjunger som om varje ord är det viktigaste som någonsin sagts i universum. Small Faces hade massor av hits men tyvärr inga pengar. De blev helt enkelt blåsta.

Läs storyn här (som jag skrev 1995 om ni undrar om Blur och Supergrass-referenserna) och lyssna sedan på All or nothing.

Nästa avsnitt: Every raindrop means a lot med Tages.

Tre kortväxta och en lite större kille bildar 1965 en popgrupp i Londons East End. Namnet Small Faces föll sig naturligt. 30 år senare spelar dagens engelska pophopp in en hyllningsplatta till just Small Faces.
Blur gör Lazy Sunday och Supergrass ger sig på Itchycoo Park. Både Blur och Oasis plus ett otal nya band hyllar ständigt Small Faces som inspirationskälla.
Steve Marriott var den suveräne sångaren och förgrundsfiguren i Small Faces, som
blev modsbandet nummer ett i England vid sidan av The Who. De slog igenom med
Whatcha Gonna Do About It. Sedan följde succé på succé med All Or Nothing som
kulmen och Englandsetta 1966.
Som med de flesta grupper på 1960-talet tog drogerna snart över. Organisten Ian
McLagan dömdes till 50 pund i böter för att han försökt smuggla cannabis ur
Storbritannien genom att gömma en mindre dos i sina underkläder. Basisten Ronnie
Lane var en gång så hög att han gick in i en skoaffär och beställde 80 par skor.
McLagans försvarare hävdade i DN att ”nutidens popstjärnor lever under så
pressade förhållanden att de måste använda cannabis och knarkmedel för att kunna
koppla av”.
Annars skrev tidningarna mest om Steve Marriot som hittade en ny hjärtevän i
Chrissie Shrimpton, 19, då Mick Jagger övergav henne. Så här kunde det låta i tidningen:
– Steve är så snäll mot mig, säger Chrissie.
– Men tala inte om förlovning än, bönar Steve.
1968 släppte Small Faces en LP med ett cirkelformat konvolut, som en gammal
piptobaksburk: Ogden´s Nut Gone Flake. Albumet toppade Englandslistan i åtta
veckor.
Den innehöll bland annat låten Lazy Sunday, sjungen med en kraftig accentuerad
cockney-accent. Marriot hatade sin egen låt och ville inte släppa den som
single. Den blev naturligtvis en succé.
Kenny Jones, trummisen, planerar idag att förvandla Ogden´s Nut Gone Flake till
en tecknad film.
– Jag vill ha Phil Collins i huvudrollen för att han har den där hånfulla
cockney-accenten, säger Kenny Jones till tidningen Q. Även Pete Townshend från
The Who är inblandad på ett hörn.
Steve Marriott lämnade Small Faces 1969 och bildade Humble Pie med Peter
Frampton. De andra körde igång Faces med Rod Stewart.
Steve Marriott, som blev retad i skolan för att han var så kort, satsade mer och
mer på kokain och whisky och blev utfattig. 1991 var han så pank att han inte
kunde betala för en sjukhusvistelse. Keith Richards i Stones förbarmade sig och
öppnade plånboken.
De sista åren spelade Marriot på pubar och paradoxalt nog kanske han var
lyckligare då än under storhetstiden med Small Faces. 1991 brändes han inne,
troligtvis efter sängrökning. Huset brann ner till grunden men två saker klarade
sig oskadda: hans gitarr och skivsamlingen.
På begravningen spelades passande nog All Or Nothing.
HARRY AMSTER