Spencer Davis Group till Stockholm!

Spencer Davis Group spelar på Berns den 2 juni. Låter ju kul tills man inser att sångaren Stevie Winwood inte är med. Istället dyker följande medlemmar upp: Spencer Davis, Eddie Hardin, Miller Andersson, Colin Hodghinson & Steff Porzel. Nåja, Spencer är ju med i alla fall. Kanske kan bli en nostalgitripp.
Här är storyn om gruppen som hade lysande hits som Keep on running och I’m a man. Publicerades i SvD 22 april 1996. Plus I’m a man live 1967.

Det handlar om låten som börjar med ett basriff, lite funkig gitarr och så ett ordentligt trumbeat. På detta en hammondorgel spelad av Stevie Winwood som sjöng som en man fast han knappt var myndig.
Låten hette naturligtvis I ’m A Man och gruppen var Spencer Davis Group som fick
en handfull hits men vars sångare hade en röst som ingen någonsin glömmer.
Detta trots att hans soloalster på senare år möjligen fungerar bättre än vilket
sömnpiller som helst.

På en nysläppt dubbel-CD med namnet Eight Gigs A Week finns 51 av gruppens låtar
samlade. När Stevie Winwood sjunger Nobody Knows You When You ’re Down And Out
inser man att han följer sin idol Ray Charles blint (ursäkta det dåliga skämtet).
Birmingham-gruppen bildades 1963 och kallade sig The Rhythm & Blues Quartet.
Läraren och folksångaren Spencer Davis slog sig ihop med bröderna Stevie (16 år)
och Muff Winwood och de spelade in John Lee Hookers låt Dimples, som floppade.

Med covern Keep On Running skrev de in sig i pophistorien och toppade
Englandslistan 1965. Särskilt roligt var det att peta ner Beatles-låten We Can
Work It Out från förstaplatsen. Uppföljaren Somebody Help Me gick också upp i
topp trots likheten med första hiten.
I Sverige tog sig Keep On Running bara till Kvällstoppens 18:e plats. Det var
mest This Hammer som önskades i Grammofonhörnan, om jag minns rätt.

När det var dags för nästa singel låste managern in gruppen i en studio och sa
att om ni inte skriver en egen låt så är ni ”fucked”. Ett klart besked om något.
Klockan var elva på morgonen och de började spela lite olika riffs. Vid
tolvtiden var Gimme Some Lovin’ klar. Nästa dag spelades den in och därmed föll
också USA för gruppen.
Spencer Davis främsta rival var faktiskt Moody Blues, som på den tiden var en
rhythm and blues-grupp med låtar som Go Now. Spencer Davis hyllades unisont av
kändismaffian i tidningen New Musical Express. Både Stones, Manfred Mann och
Animals sa att gruppen var deras favoritband.

Stevie Winwood som spelat hela sitt liv ville, trots succéerna, bryta sig loss
och den traditionen fortsatte han med framöver. Han spelade i Powerhouse med
Clapton, bildade Traffic 1967, Blind Faith 1969 och spelade den bluesiga orgeln
i Voodoo Chile (den långa versionen) med Jimi Hendrix på albumet Electric
Ladyland.
I ’m A Man blev en världshit, men det hjälpte inte. En farvälturné med Hollies
och Tremeloes hjälpte inte heller. Däremot hjälper det lite att lyssna på
Chicago när de hette Chicago Transit Authority eftersom deras version av I ’m A
Man är strålande.
Muff Winwood är i dag en höjdare på Sony Records, liksom Spencer Davis själv.
Efter gruppens splittring producerade Muff bland andra Sparks.
Spencer Davis Group fortsatte ett tag till och släppte den väldigt psykedeliska
singeln Time Seller som blev en liten hit.
Bengt Palmers, som på den tiden gjorde TV-programmet Pop Corner, hävdar faktiskt
att det var han som kläckte idén till titeln.
Han berättade för Spencer Davis, som besökte Stockholm, om en textidé. Den
handlade om en man som säljer tid åt jordens alla stressade människor.
Fem veckor senare läste han i en en engelsk poptidning att gruppens nästa singel
skulle heta Time Seller:
– Nä då, jag klagar inte över att han ”knyckt” min idé, det var bara kul att han
gillade den, sa Bengt Palmers.
Vad Spencer Davis sa förtäljer inte pophistorien…
HARRY AMSTER