Paul Revere efter Melodifestivalen!

Efter den rätt usla delfinalen igår tog jag fram 60-talsbandet Paul Revere & The Raiders nyutgivna album Here they come!/Midnight ride (Border Music/Yellow label), Liveplattan har standards som Money (that’s what I want), Louie, Louie och Fever. Inte så bra. Utom balladen A kiss to remember you by. Raskt över till studioinspelningarna i Midnight ride som inelds med underbara Kicks (av duon Barry Mann & Cynthia Weil som jag ska skriva mer om snart). Flera bra låtar här: Little girl in the 4th row, omedelbara There she goes, Byrdsliknande Take a look at yourself och Beach Boys-pastischen SS 396.
Här är en artikel om Paul Revere & the Raiders jag skrev i februari 1998. Plus videon Him or me – what’s it gonna be som var en hit i Sverige.

Paul Revere and the Raiders var gruppen som slog ordentligt med Beatlesinfluerade Kicks. I Sverige gick det ännu bättre när de bytte namn till The Raiders och släppte Indian reservation som singel sommaren 1971. Det blev en första plats på Kvällstoppen. Sångaren Mark Lindsay stod förresten på massmördaren Charles Mansons dödslista…

Paul Revere, som brukar kallas The last madman of rock’n’roll, är just nu ute
med sina Raiders på en USA-turné som håller på till den 6 augusti. Gruppnamnet
är lite förvirrande eftersom den egentliga frontfiguren är sångaren Mark
Lindsay, född 1942. När han var 17 år stod han och kollade in ett band på ett
hak och frågade om han inte kunde få sjunga en låt. Jovisst. Han drog Jerry Lee
Lewis Crazy arms och bandledaren Paul Revere erbjöd honom genast att bli
permanent medlem.
Debutsingeln Beatnick sticks (1959) gjorde inget större väsen av sig. Det dröjde
till 1961 innan de gick upp på USA-listan med Like, long hair. Sedan tvingades
Revere in i armén och gruppen upplöstes.
1963 var det dags för den första av otaliga återföreningar och bandet hamnade i
dåtidens Seattle-scen med band som Wailers, Sonic och Kingsmen. Gruppen lät
egentligen som ett punkigt garageband men en så kallad välvillig manager
lyckades ändra stilen så att intrycket blev mer Gary Lewis and the Playboys än
Rolling Stones.
De fick kontrakt med Columbia Records och spelade in låten som alla band gjorde
på den tiden: Louie Louie. Samtidigt släppte Kingsmen sin klassiska version av
samma låt som sålde över en miljon exemplar och nådde en andra plats på
topplistan. Mark Lindsay gjorde som vanligt och lämnade gruppen 1964 när även
uppföljaren Louie – go home floppade.
När bandet befann sig i Los Angeles 1965 gick – föga förvånande – Mark Lindsay
med igen. Programledaren Dick Clark tyckte att bandet var bra live och gillade
särskilt uniformerna från inbördeskrigets dagar som gruppmedlemmarna bar. Paul<br> Revere & Raiders blev husband i hans tv-show, Where the action is, vilket ledde

till att de blev tonårsidoler och Mark Lindsay-affischer tejpades upp på väggar
över hela USA.
1966 kom Kinks-influerade Just like me som nådde elfteplatsen. Sedan följde
flera hits. Mest hyllad blev gruppen med Him or me – what’s it gonna be?, en låt
som slog över hela världen, även i Sverige. Den låter som en blandning av
Monkees och Rolling Stones.
I oktober 1967 släpptes albumet Revolution! med studiomusiker som Ry Cooder, Van
Dyke Parks, Hal Blaine och Glen Campbell. Tonårsimagen gjorde bandet ohippt och
rockfansen vände sig bort mot San Francisco och den psykedeliska musiken.
Hoppjerkan Lindsay körde en solokarriär parallellt och 1970 fick han sin största
hit med Arizona (2:a på Kvällstoppen).
Beatles pressagent Derek Taylor skrev omslagstexten till Spirit of ’67 där han
bland annat hyllade Mark Lindsays kropp. Mark Lindsay har berättat hur han
jagades av tonårstjejer och vid ett tillfälle trängdes in i ett hörn i en
hotell-lobby.
– Jag var tvungen att stanna och sa till tjejerna ”OK , här är jag. Vad ska ni
göra?” Men när de väl fått mig fast visste dessa 14-åringar inte vad de skulle
göra med en mogen man.
Lindsay och Revere lämnade och gick med i gruppen så många gånger att man kan
säga att gruppen var intakt hela tiden. De båda har sedan klarat sig genom att
göra tv- och radiojinglar, släppa Greatest hits-samlingar och spela live.
Mark Lindsay bodde ett tag med producenten Terry Melcher i Hollywood, i samma
hus som Melcher sedan hyrde ut till Roman Polanski och Sharon Tate. När Lindsay
kom hem en dag satt en något underlig, långhårig och skäggig man och lutade sig
mot kylskåpsdörren. Det gick inte att kommunicera med honom så Lindsay frågade
Melcher och Dennis Wilson (från Beach Boys) vem det var. De svarade: ”Åh, det
är bara Charlie. Han är OK.”
Efter mordet på Sharon Tate dröjde det inte länge förrän polisen knackade på och
frågade om Lindsay bott i det huset: ”Vi har starka indikationer på att ditt
namn finns på en dödslista…’
HARRY AMSTER