The Kinks gör comeback!

Ray Davies, låtskrivaren i The Kinks, funderar på comeback med bandet. Han har börjat skriva nya låtar, säger han till BBC,, och säger att hans bror Dave Davies mår bra. Han drabbades av en stroke 2004. Ray Davies funderar också på en platta där han samarbetar med artister som Johnny Boreell i Razorlight, Snow Patrol och Chuck Berry.
Under tiden kan ni lyssna på Something else av Kinks och tvekar ni så läs det här:

The Kinks gjorde You really got me, Sunny afternoon och Lola. Plus några hits till. Dessutom spottade det brittiska bandet ur sig album efter album, som var minst sagt ojämna. Men det magiska året 1967 kom Something else by the Kinks.
Samma år släppte the Beatles ett av sina mästerverk, Sgt. Pepper”s lonely hearts club band. Pepper-chocken gjorde att allt annat hamnade i skymundan. Something else kom bara fyra månader efter Beatles revolutionerande platta men här handlade inte låtarna om LSD-tripper utan om det engelska vardagslivet, närmaste bestämt klasskillnaderna i Storbritannien med nostalgiska och sentimentala texter ur den vanliga människans perspektiv. Även om Ray Davies inte når upp till textrader som ”There”s a crack up in the ceiling, and the kitchen sink is leaking, out of work and got no money, a Sunday joint of bread and honey”, från Dead end street, så består Something else av 13 strålande poplåtar som än i dag håller rakt igenom.
Här finns titlar som Afternoon tea (”I take sugar with tea, if you take it with me”) och Two sisters där vardagsord som ”washing machine” och ”frying pan” knappast använts i poptexter vare sig förr eller senare.
Till skillnad från de flesta Kinks-album slipper lyssnarna här berg- och dalbanan i låtkvalitet. Förutom Ray Davies fulländning som låtskrivare (Waterloo sunset) dyker brorsan Dave Davies upp med ett par fantastiska låtar, som Dylaninspirerade Death of a clown och Susannah”s still alive (finns på nyutgåvan). Det mest remarkabla är att skivan bara innehåller en jättehit, den vackra melankoliska balladen Waterloo sunset, och ändå är låtarna omedelbart igenkänningsbara. Melodierna sitter från början och arrangemangen är bra mycket mer raffinerade än det stökiga brötljud som utmärkte Kinks när de 1964 gjorde You really got me, som kan vara den första hårdrockslåten någonsin.
Albumet inleds med David Watts och raderna ”I am a dull and simple lad, can not tell water from champagne, and I have never met the queen”. Dave Davies fick en topp-fem-hit 1967 med Death of a clown, en underbart vacker melodi med sitt molliga la-la-la-parti som går rakt in i…eh, hjärtat.
– Jag tröttnade på musikbranschen och skrev låten som handlade om att jag var desillusionerad över vad jag höll på med, sade Dave Davies när jag ringde upp honom och lät som många rockmusiker gör i dag när de pratar om de stora skivbolagen.
Med tiden tog Ray hand om det mesta av låtskrivandet vilket Dave Davies förklarar så här:
– Jag hade för kul med eviga fester och kunde inte ens röra min hand på grund av sömnbrist och för mycket drickande.
Låten Lazy old sun är mycket 1967 och låter som om någon släppt in Syd Barrett i studion. Skivan avlutas med mästerverket Waterloo sunset, som låg tvåa på brittiska singellistan i maj 1967. Tyvärr gick albumet Something else, som kom ut under hösten, inte alls lika bra. Den nådde bara plats 35 och blev den sista originalplattan av Kinks som överhuvudtaget placerade sig på den brittiska försäljningslistan. Glansperioden från mitten av 60-talet var definitivt över.
HARRY AMSTER