Annons

Tv- och populärkultursbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Jag älskade verkligen The Moody Blues för ett par decennier sedan. I Sverige spelades deras hit Go now ständigt på radio (se Youtube-klippet nedan). Sedan blev de ännu mer melodiska, bombastiska och tog i så de sprack för varje album. Men på något sätt funkade det ändå ett par album. Nu är det bara tre av medlemmarna kvar: Justin Hayward, John Lodge och Graeme Edge.

Skrev en story om gruppen i mars 1997 i serien The beat goes on:

Trots att Mike Pinder, mannen bakom det karaktäristiska
mellotron-soundet, lämnade gruppen i vredesmod 1978 har populariteten inte släppt.
Istället har de spelat in en ny version av Legend Of A Mind från LP:n In Search Of The Lost Chord. Det är låten med textraden ”Timothy Leary’s dead…”
Moody Blues var polare med LSD-profeten och tyckte att nu när Leary verkligen är död behövdes en smärre förändring. Den nya textraden lyder ”Timothy Leary lives…”. Vid ett tillfälle tillfrågades Timothy Leary varför Moody Blues sjöng att han var död. Learys svar löd: ”De var fulla och höga en kväll. Det är allt. Det var rock’n’roll.”
The Moody Blues är en Birminghamgrupp som bildades ur flera lokala band 1963-64. Deras andra singel Go Now, som Denny Laine sjunger, blev en världshit och i Sverige plågade Janne Persson och Lucas ett helt folk med sin version (det var innan han gav ut den banbrytande låten Växeln hallå, hallå, hallå/koppla mig till 22).
Sedan floppade tre singlar i rad vilket gjorde att debut-LP:n The Magnificent Moodies uppenbarligen fått fel namn. Den dog en stilla död men här finns underbara låtar från rhythm and blues-perioden som Stop, Boulevard De La Madelaine och Life’s Not Life.
Denny Laine lämnade gruppen 1966 och blev sedermera Paul McCartneys högra hand i Wings.Justin Hayward jobbade tidigt med Lonnie Donegan och Marty Wilde (Kims pappa) och brukade spela kompgitarr på Wildes inspelningar tillsammans med Jimmy Page.
1967 blev Moody Blues tillfrågade om de ville göra en demonstrationsplatta för att visa hur bra stereo-inspelningar kunde låta. De gick med på att spela in en rockversion av Dvoraks symfoni Från nya världen tillsammans med en stor orkester. Istället blev det egna låtar vilket resulterade i LP:n Days Of Future Passed (1967). Den varvar vanliga mellotron-låtar med en symfoniorkester som vräker på.
Skivbolaget Decca hatade skivan men släppte den ändå eftersom pengarna redan var utlagda.
Sedan följde album på album varav tre toppade den engelska listan: On The Threshold Of A Dream (med låtar som Dear Diary, Never Comes The Day och So Deep Within You), A Question Of Balance och Every Good Boy Deserves Favour som inleds med en genomgång av världshistoriens musik. På något underligt vis ror de projektet iland.
Moody Blues gjorde melankoliska, men lite kladdiga, melodier. De roade sig ofta med att recitera ”kosmisk poesi”, ungefär lika anspråkslöst som Jim Morrison.
Liksom Jimi Hendrix var de influerade av en Elektra-LP från 1967: The Zodiac med studiogruppen Cosmic Sounds. 1972 fick de en stor hit med Isn’t Life Strange men lade gruppen på is 1973. Massor av soloprojekt följde men albumen sålde inte. 1978 kom albumet Octave,
Pinder stack iväg och ersattes av ex-Yes organisten Patrick Moraz. 1981 års album Long Distance Voyager tog sig upp till USA-listans första plats. De fick också en hit 1986 med In your wildest dream.

DEN 26 oktober spelar gruppen i Stockholm. Men kanske var de bäst i svartvitt 1965.